Fru Grävling knallar fram till mig i bowlinghallen. Fru Grävling tycker inte alls om mig (fast det ändrades så snart hon insåg att jag gillar Elvis, nu är jag värdig) och hon blänger lika ilsket som vanligt på mig och väser fram:

”Vem är kakansvarig på det här stället?”
”Ja, det är Roffe det.”
”Nej! Alltså, DEN DÄR kan jag inte tåla!!”
”Uh, nej, okej… Vad vill du ha hjälp med?”
”Jag är diabetiker, får jag lov att ta med egna kakor hit?”
”Eh, visst, det är okej”

Fru Grävling tycker uppenbarligen ÄNNU SÄMRE om Roffe än om mig, eftersom han reducerats från ett ”honom” till ett ”den där”.

När jag fått hem en liten Elvis-byst på posten och valde att öppna paketet i bowlinghallen innan jag skulle gå på mitt pass gick en av Grävlingens vänner förbi och fick syn på min rara Elvis. Han upplyste mig om att Grävlingen skulle bli jätteglad när hon fick se honom och gick och hämtade henne. Och döm om min stora skräck och förvåning när Grävlingen kommer sättandes i hundranittio knyck så att allt gäddhäng dallrar som ett segel bakom henne, tvärnitar framför mig och riktigt piper ”Iiiiiiih!” Sedan visade hon mig (mot min vilja, kan förtydligas!) något på sin rygg som en gång varit en Elvis-tatuering men numera såg ut som en dålig Europakarta.

Därefter var hon inte alls lika snäsig mot mig längre.
Jag tror att mycket av hennes illvilja mot mig beror på att jag en gång råkade misslyckas med hennes mat. Det var i början av min karriär, och jag serverade kebabkött som det kommit med lite väl mycket stekflott till. Oops.