Vilket oerhört gulligt löv jag hittade på kyrkogården igår när jag gick hem till Johan efter jobbet :3 Det plockade jag med mig. Eftersom jag sprang hem från Johan imorse ville jag inte ha någon väska med mig, så mitt löv ligger kvar i min kasse i sovrummet hos honom, får se ifall det är lika fint på fredag när jag kommer dit (omjaginteblirsjukavvaccinet).

Det är onsdag, solen skiner och dagens tredje och sista körprov är igång. Jag tog en promenad på lunchen och jag tänkte ta en promenad under kvällen, också. Antingen en lite längre sträcka, eller bara upp ett varv på kyrkogården och hem igen. Skall även hinna med att städa lite + eventuellt laga lite luncher, men å andra sidan har jag den här veckan inget mer behov av färdiga lunchlådor — imorgon äter jag hemma och på fredag är det ju i vanlig ordning kort dag och jag äter hemma. Skulle dock behöva något att äta direkt när jag slutar imorgon, innan jag skall vaccinera mig, men det borde gå bra att gå inom Ica och köpa en yoghurt och sedan få i mig ett par mackor när jag kommer hem igen efteråt.

Dörren står öppen för att släppa in lite frisk luft, men istället får jag in cigarettrök från lokalgrannen som står på gatan och bolmar. Som han brukar. Jag förstår mig verkligen inte på folk som röker? Det har jag aldrig gjort, ens när mina föräldrar rökte, eller min syster.

Speaking of Anna är det ju snart dags för hennes födelsedag, igen. Vad hade hon fyllt den här gången? 42, va? Man tappar räkningen. Det har inte riktigt samma substans när man ju inte kan fira personen på riktigt. Hon blir ju aldrig 42, egentligen. Hon är för alltid 25-nästan-26. Ibland hisnande att leka med tanken på vem hon hade varit om hon funnits kvar. Det är ju omöjligt att svara på, men jag tror på fullaste allvar att hon åtminstone hade varit världens mest närvarande kraft av kärlek som faster åt våra 6 brorsbarn. Hon hade vakat över dem som en HÖK och nåde den som hade gjort dem illa. Så är det väl ändå, jag skulle aldrig låta någon skada endera syskonskara heller, men Anna var mer …intensiv. Jag minns när jag var ledsen efter att jag bett min första pojkvän fara åt helvete efter att det uppdagades att han varit otrogen mot mig och hon frågade om hon skulle lösa någon som kunde besöka honom med ett baseballträ. Eh. Oj. Öh. Nej, tack. Jättegulligt att du erbjuder, men jag vill inte det. Snälla gör inte det, ok?

Ni tror att hon bara skojade? Ni kände henne inte. Hon skulle ha gått genom eld för mig och mina bröder. Om någon gjorde hennes lillasyster ledsen så ville hon skada. Lyckligtvis är (och var) jag ju en mer sansad person med bättre konsekvenstänk, och hon respekterade fullt ut min önskan (”nej”) i detta.

Älskade syster, du var en gåta och ett pussel och världens svåraste människa, men du var också ett väsen av kärlek och dedikation och jag saknar dig så förbannat. Din djävla idiot, var du tvungen att dö? Fan ta dig, jag älskar dig.

Nåväl. Vi behöver inte fortsätta styra ner i den gränden idag, jag tror att det bara är mörker som väntar där just nu.

Solen skiner, det är lite över tre timmar kvar av arbetsdagen och mitt kök är välstädat och luktar gott. Jag skall äta ett par klämmackor och ta en promenad (blir nog på kyrkogården faktiskt) och sedan plocka lite i badrum och hall, och sedan tar jag min Stephen King-bok och kryper till sängs. Johan sover i ett vindskydd utanför Varberg så honom träffar jag först imorgon kväll igen, efter att en förhoppningsvis vänlig sköterska har tryckt in en nål i armen på mig för andra gången.

Ha en fin dag, och krama om någon ni tycker om <3