Livet är för kort för att inte dricka rolig öl. Den här var grön och syrlig och smakade lime, och var himla fin att sitta i solen med igår kväll.

Det tog mig sex timmar att somna i nättras. Sex timmar när jag först blundade, sedan stirrade i väggen och till sist pillade på telefonen. ”Du kommer inte att somna om du pillar på telefonen!” sade Martin men vid det laget så sket jag i vilket för jag skulle ju inte sova oavsett, tydligen. Då var det ju roligare att pilla på telefonen (och läsa Reddit) än att stirra i taket och lyssna på mina egna hjärtslag.

Idag; trött, ångest så in i helvete, vill bara gråta, vill bara sova. Jobbar kort dag pga fredag och ikväll har jag tvättid. Kluven till om jag skall skita i tvättiden eller inte men det behövs ju också göras. Får bara orka. Kan väl försöka sova efteråt. Eller fortsätta vara vaken, för det är ju tydligen så jag rullar numera.

Mycket mer nöjd med broderiet nu efter att jag startade om och gjorde allt dubbelt så stort. Tror att jag skall ta vägen inom Panduro på hemvägen för att köpa de där två trådarna jag i onsdags improviserade och köpte annat än pga fanns inte hos butiken här intill, men mina val var dåliga och jag vill att detta skall bli bra.

Skallen är full av tankar jag helst bara skulle vilja stänga av, skära bort, elda upp, få undan. Jag mår inte jättebra. Jag överlever, men samtidigt så får jag ju inte sova. Vissa saker finns ingen lösning på.

Mamma vill ses i helgen och jag vill träffa min mamma men jag vet inte om jag vågar/kan på grund av djävla covid-19. Vi skall inte röra varandra, vi skall bara sitta en bit ifrån varandra och snacka och umgås men jag vet inte. Jag vet inte. Jag var där i påskas och det gick ju bra och vi mår båda bra av det men jag vet inte. Vad kan jag göra. Denna ständiga oro över allt som pågår, det är precis vad jag INTE behöver just nu när jag redan mår som jag gör. Det äter upp mig inifrån, allt detta. Jag känner hur det river och förtär och jag krymper ju mer och mer. Inte fysiskt, aldrig fysiskt, men mentalt. Jag blir bara mindre och svagare och allt mer ledsen och får inte sova.

Allt jag vill är att få sova.

Det fanns en tid för bara månader sedan när jag kunde sova 8-9 timmar per natt. Jag skulle fan ge min högra arm för att få spola tillbaka till det och få sova igen.

Vill någon ha en högerarm? Föredraget någon som har en tidsmaskin.

Kan annars även tänka mig att någon klubbar mig i huvudet så att jag blir medvetslös varje natt. Det skulle också kunna vara en grej.

Solen skiner, det är varmt och jag vill gråta.

Ha en fin dag.