Can’t you see me falling
An endless fall
Can’t you hear me calling
A neverending call
Can’t you see me bleeding
I’m loosing control
Can’t you see me dying
I’m dying alone

Det går inte bra för mig. Detta blir för övrigt förmodligen ett riktigt djävla emo-inlägg, så läs inte om ni tänker mucka.
Jag mår inte bra. Jag klarar inte riktigt av det här, det enda jag gör är att sitta framför datorskärmen och glo och det gör mig illamående och felknullad. Jag sjunker längre in i apati och ensamhet, och allmäna tycka-synd-om-sig-själv-känslor. Jag vill så satans gärna få må lite bra, men istället faller jag djupare åt andra hållet. Och ingen kan göra något. Eller VILL göra något, för den delen. Jag står en bit utanför mig själv och ser hjälplöst på hur jag faller, och hur andra ser mig falla med tomma blickar.
Jag vill hem. Jag vill ha något bekant omkring mig, eller någon som tycker om mig och kan ge mig lite värme. Istället sitter jag här och gråter som en djävla fjortis. Jag vet verkligen inte vad jag skall göra. Jag skulle vilja ta en promenad, men då kan jag förmodligen räkna med att bli rånad och våldtagen om jag skall tro ryktena… Fan. Fan fan fan. Jag är inte stark nog att klara för mycket av det här. Jag hatar att vara apatisk, jag hatar att vara ensam. Hur fan trodde jag att det här kunde gå? Hur kunde jag vara så korkad?
Det går inte alls. Jag är bara i vägen, och jag har ingen att prata med. Ingen som förstår mig alls, ingen som vet hur de kan fånga mig. Eller som ens orkar bry sig. Dumma värld. Fan.
Jag kan sova, och jag kan sitta framför datorn. Utöver det finns inget att göra.
Hade jag haft god kontakt med folk i Lund hade jag kunnat sticka dit, men jag känner ingen här, ingen alls. Viktor är upptagen på sitt håll och Smege är iväg med sina vänner, och jag sitter bara här, som en dumskalle. Jag vet inte alls, just nu. Jag mår inte bra, och jag vet inte alls vad jag skall göra åt saken.

Satskap