Det var ju ljust när jag stack ut och sprang igår! Mer än så behövs ju inte, peppen är hög och kroppen är så djäkla REDO för att springa. Körde samma runda som förra måndagen (då det gick så himla bra för mig!) och samma intervallpass, och det kändes så SJUKT segt. Tänkte att det viktiga ju är att mata kilometer och kanske inte att springa som Roadrunner, så jag fortsatte ändå och försökte mest bara orka lite till, hela tiden. I huvudet blandade jag hela tiden ihop sträcka med hastighet (fråga mig inte, lol) och var sjukt förvirrad över om jag var snabb eller vad som ens pågick. Stannade på 6,5 kilometer och var så himla nöjd — längsta rundan 2019! …visade sig även vara den snabbaste. Det är tydligen så att ibland när man känner som att man springer i kvicksand och ständig uppförsbacke så är det för att man verkligen tar ut sig och pushar lite extra. Hepp!

Så ja. Snabb, lång runda. Årets bästa. Så sjukt nöjd efteråt — vad kul det är när det går bra! Det går ju inte bra VARJE gång och när jag springer imorgon (onsdag) så finns ju risken att det inte alls går som jag vill, men man får fortsätta att pusha och hoppas på det bästa. All träning ÄR träning och man blir lite, lite bättre även de passen när allt känns hopplöst. Tänker jag.

Idag blev det en långpromenad till jobb och det blir en långpromenad hem från jobb. Eller var går gränsen för långpromenad? Jag gick åtta kilometer imorse och jag tror att det blir runt 7 kilometer ikväll. Finns en satt gräns för vad som klassas som långt, lol? :D

Solen skiner, det är vår i luften, fåglarna kvittrar och marken börjar fyllas av blommor. I övermorgon fyller Martin år och jag har min klassiska ”tänk om min present inte är bra nog”-ångest, vilket är idiot för han blir så glad ändå. Måste sluta jämföra mig med mig själv, för självklart blir det skillnad på 40 och 42 i vad man får i present. Det finns tanke och kärlek bakom vad han får, jag får bara sluta stressa över det. Faktiskt.

Ha en fin dag! :)