Jag är irriterad över två saker:

• Jag är irriterad över att jag var tvungen att väga mig när jag förnyade ett recept (och skrev in mig) på vårdcentralen förra veckan
• Jag är irriterad över att min vikt stör mig

Jag var nöjd med att inte veta vad jag vägde. Jag var nöjd med att kunna se och känna att jag är lite större än jag vill vara just nu (passform på kläder osv) men jag behövde verkligen inte veta att jag ligger 10-15 kilo över vad jag VILL väga. Och jag har inte kunnat sluta tänka på det sedan dess. Jag äter mat, jag springer när jag kan, jag har inte försökt svälta mig eller överträna eller något åt det hållet, men det ligger liksom ständigt och gnager där i bakhuvudet på mig.

Jag VET ju att jag alltid väger mer på vintern än sommaren, att jag duger även när jag väger vad jag idag gör osv. Det hjälper inte. Jag hänger upp mig på siffror, som alltid. Det kommer att bli bättre. Om jag väger mig igen om ett par månader kommer jag att vara fem kilo lättare. Det är inte ens ett problem, egentligen.

Jag vill bara inte veta. Faktiskt. DET HÄR INLÄGGET är liksom det tydligaste beviset på VARFÖR jag inte bör veta vad jag väger, för jag snear ur och blir obalanserad och missnöjd och stressad över det. Ugh.

Annars är det bra. Jag ville inte bara säga dåliga saker i det här inlägget, jag ville också ta upp att efter en månad som sambo så har så väldigt mycket stress i vårt förhållande försvunnit. När vi tidigare har haft så kort tid på oss att göra saker kan vi idag säga ”äh vafan, vi tar det imorgon istället” och kunnat ta det lugnt istället för att stressa. Det tycker jag om. Sömnen är lite sisådär, men så fort jag på allvar vant mig vid att dela säng med en krabba så kommer det också att räta ut sig.

ALLT räter ut sig förr eller senare, även siffror på vågar. amirite?

Ha en fin dag hörni – jag tvättar och försöker rengöra fläktfilterhållaren som är TÄCKT av äckelslem och fett. Heja mig? :P