Man är väl inte dummare än man gör sig, men jag var tydligen dum nog att inte inse hur högt ångestpåslag man får de sista dagarna på jobbet innan man blir arbetslös. Jag gör listor, bockar av, försöker hålla ångesten och stressen i styr, men samtidigt känns det så konstigt att veta att jag snart för sista gången går genom korridorerna på kontoret. Att jag snart inte TILLHÖR. Det är nog där det skaver som mest, att sluta tillhöra. Att hamna utanför. Att kanske få en sista kram av kollegorna och så fort dörren stängs har de glömt bort en, liksom.

Jag fick ordning på det mesta av diskkaoset igår. Tar det sista ikväll. Ångestdämpande, ändå. I min kalender har jag en lista över folk jag måste ringa, och jag vill inte. Jag SKALL, och jag vet ju att det känns bättre så fort jag ringt, men… jag vill ju alltså inte. Jag hatar att prata i telefon. Men jag skall göra det. Lajva vuxen, få det gjort.

Sov i nättras som jag gjort hela veckan; ryckigt med hetsiga drömmar. Två nätter till, sedan får jag börja idka sovmorgon. Mitt schema från och med nästa vecka: Vakna, ät frukost, ta en promenad, packa/sortera/släng, ta en promenad, sova. Jag har gott om tid. Jag är bara så stressad ändå. Och alla frågar mig hela tiden! ”Är du färdigpackad snart?” alltså nej? Jag flyttar om mer än två veckor, och jag måste ha kläder, tallrikar, böcker och min dator fram tills dess. Jag börjar packa på måndag. Eller tisdag, jag skall eventuellt till kontoret på måndag.

Kollegor som börjat beklaga att jag slutar. Kluvet; jag är glad att de är ledsna att jag försvinner (eh, ni fattar) men det gör mig också stressad, för jag vill ju inte. Samtidigt VILL jag, ni får absolut inte missta min ångest och stress för att jag inte skulle vilja flytta till Martin: det är ALLT jag vill. Men det är ändå jobbigt att behöva hantera andra människor i detta. Kluvet, som sagt.

Så eh… det var dagens ångestblogg! Är ni inte glada att ni klickade er in här? Eh he he. Eh. Hrm. Hej. Kram?