Stämningsmusik… Fungerar det?

Ponera att du hänger med en het snubbe hem efter en trevlig kväll på krogen. Väl hemma tänder han lite ljus och sätter på musik, och ur högtalarna strömmar …Barry White. Det finns bara ett sätt att hantera en sådan situation: Med ett stort djävla skratt, för ingen kan väl seriöst tro att lite maskulin bassång får tjejerna att slänga trosor åt höger och vänster för att sedan ivrigt slita upp bältesspännet på karln i fråga?

Det finns musik som passar bättre, som är bättre avsedd för ändamålet. Vem vill inte sexxa lite till tonerna av Rein Raus av Rammstein? Råare toner, bättre takt och inte minst hetare stämma. I’d do Till Lindemann före Barry White anyday, baby!

Jag och exet brukade spela Dimmu Borgir, Cradle of Filth och Opeth när vi sexxade. En sak är säker: Ombyte förnöjer. Rutiner är dåligt och bör undvikas. I samma sekund man hör Thirteen autumns and a widow och exet började hånga häftigare (inte coolare, utan mer pang-på) så visste man att ”jahaja, nu kör vi igen”. Alltid samma sak, aldrig någon förändring. Men hey! Säger man inte ifrån får man skylla sig själv, right?