En kopp eftermiddags-te och jag kikar ut på ett soligt Malmö genom fönstret på kontoret. Dagen är lite sned, jag är inte på världens bästa humör men jag försöker att hålla fokus på bra saker istället för de här grejerna som gör mig lite sur/irriterad/störd. T.ex tänker jag på Martin och hur mycket jag älskar honom, och så bubblar det till sådär fint i magen som det SKALL göra när man tänker på den man är lyckligt kär i, ni vet? <3 Mycket bättre sak att fokusera på än de här grejerna som just nu inte alls vill sig.

Skall handla på hemvägen, är planen. Behöver inte så mycket, jag har det mesta av det jag skall ha till kvällens mat + morgondagens lunch i kylen redan. Sedan skall jag ut och springa! Eftersom det har gått som himla bra för mig de senaste gångerna är jag såklart lite nervös ändå, för någonstans kommer jag ju att platåa igen. Det gör man, förr eller senare. Jag ogillar platåer, men de är ju en naturlig del av all form av träning och friskliv och whatnot. Men jag tänker också såhär: Bättre att springa långsamt än att inte springa alls, amirite? För det är det. Ett är alltid mer än noll, även fast Ett¹ kanske är bättre än Ett.

Så jag skall springa ikväll. Pass 6 av septembers 13. Hittills känns det så himla fint. Någonstans hittade jag tillbaka till löpspåret och bortsett från tre veckors uppehåll medan jag är på Filippinerna så känns det som att jag verkligen är på rätt plats igen. Jag GILLAR att springa! Jag älskar att flyga. Ikväll skall jag inte äta *precis* innan jag sticker ut, och hoppas att det får magen att vara lite gladare på mig. Det magknip jag sprang med i söndags var inte alls kul.

Arbetsveckan är hittills bra, i alla fall. Jag ligger långt före mitt veckomål vilket känns bra, och jag har fortfarande massor av kul grejer att fixa. Det är ju så det skall vara: Balans och rätsida på saker. Jag ser nervöst fram emot fredagen och hoppas så innerligt att jag får det besked jag vill ha, men en mer realistisk och pessimistiskt lagd Carina inser att det är faktiskt bara 50% chans att jag kommer att höra det jag vill. Jag försöker verkligen att inte gå överstyr i känslor och förhoppningar, men det är knivigt när det handlar om något man så gärna VILL och beslutet ligger någon annanstans och baseras på variabler jag inte kan kontrollera eller påverka. Jag har gjort min del, bollen ligger inte längre hos mig. Det blir vad det blir, men ja. Jag håller ändå tummarna. Jag VILL.

Dags att återgå till mitt te och arbetsuppgift. Vi får se hur rundan går ikväll, jag lär väl posta något om det antingen ikväll eller imorgon bitti.

Hepp!