Lägenheten är snart färdigihoppackad. Ju mer jag packar, desto svårare är det. Jag börjar känna stor oro över det hela, och är inte alls till ro just nu. Det blir för många farväl, för lång väg till trygghet. Jag känner mig väldigt liten och ensam, och det hade hjälpt en hel del om jag inte behövt resa ensam på torsdag. Men nu är det som det är.

Min iPod är fulladdad med musik, jag har en bra bok att läsa vidare i och jag skall sticka klart halsduken jag började sticka till mamma för ett eller två år sedan. Förhoppningsvis är det tillräckligt för att mina tankar inte skall fly in på vägar jag gärna lämnar outforskade just nu.

Att stabilisera tillvaron med:
Det skall bli väldigt kul att träffa Smege igen, även fast jag säkert kommer att hinna gå honom på nerverna :P
Viktor har födelsedagskalas på fredag, och det känns bra att bo såpass mycket närmre honom som jag snart gör :)
Förhoppningsvis har Simon tid att umgås med mig nu i veckan som kommer :)
Det skall även bli trevligt att träffa Ingrid, om hon nu har tid med mig!

Det kändes väldigt konstigt när jag gick från mommo idag. Var väldigt nära att börja gråta, det kändes tomt och märkligt att veta att jag inte kommer att träffa henne på länge. Inte för att vi träffas särskilt ofta nu, men jag är ändå ingrodd i tanken att jag KAN gå hem till henne närhelst jag vill. Detsamma gäller ju min fina familj; jag vet ju att jag bara behöver gå ett kvarter så är jag hos dem, vare sig det gäller att jag vill ha mat, kramar eller bara lite sällskap. Inte tänka på det nu, dock. Jag behöver vara på topp imorgon så att jag får klart allt här.

Det är ju trots allt ett väldigt stort äventyr. Dock känner jag mig varken modig eller äventyrlig just nu, men förhoppningsvis känns det bättre på torsdag. (oroar mig även en aning över hur jag skall orka släpa runt på en stor resväska, en tung laptop och mitt handbagage… jag brukar inte vara så välkoordinerad.)
Jaja. Skall gå till sängs om typ en halvtimme, förhoppningsvis är jag mindre skrämd och illamående när jag vaknar imorgon.