Mitt december hittills har varit bra. Förvånansvärt nog har hösten/vintern hittills varit väldigt snäll mot mig – det har varit tillräckligt mycket solsken för att ladda batterierna någorlunda under dagarna, och jag har verkligen good enough utsikt ut över Malmö från mitt kontorsfönster.
Första helgen i december var ju julshow på Tivoli. Middag och enormt stora skratt i älskat sällskap. Det har uttryckts önskemål från alla håll att vi fortsätter den här traditionen, att vi gör om det år efter år. Jag är ytterst okej med det, faktiskt :)
Andra helgen i december var jag hos mommo. Det var alltså förra helgen, en vecka sedan. Det är alltid tveeggat det där, visbysvärdet. Å ena sidan är vi båda så lyckliga över att jag kommer dit, att vi får tid till att umgås och att hon kan få prata av sig rejält med någon som lyssnar och svarar på vad hon säger. Det är så viktigt, så uppskattat. Å andra sidan är det ju eskalerande fruktansvärt varje gång jag lämnar henne. Hon förtvivlar. Jag får ångest. Vi är båda så rädda att det skall vara sista gången. Jag vet – jag vet. Det leder ingenstans. Det hjälper inte. Det är oundvikligt att någongång kommer att vara den sista, så det hjälper inte att vara rädd för det och inte kunna trivas fullt ut. Jag inser det så djävla hårt, mina vänner. Det hindrar inte rädslan. Det hindrar inte att jag spenderar en stor del av tillvaron i rädsla över att jag skall förlora någon som har varit mig så oerhört när och kär i hela mitt liv. Jag fortsätter att åka dit och umgås med henne så ofta jag kan. Vi behöver det. Jag behöver henne. Hon behöver mig. Det är kärlek, ändå. Och jag saknar henne redan igen.
Tredje helgen i december var ju nu, den gångna helgen. Kompisjul och brorsonshäng och att bara få VARA tillsammans med Martin. Bara få halvsova där på hans soffa medan han skjuter lite bad guys i sitt båtspel. Det är sådan trygghet där. Och han får mig att skratta. Jag får HONOM att skratta också! Och igår hade vi en sådan där totalfånig grej när han sade ”Let’s do it” (för vi skulle åka iväg och lämna mig vid tåget) och jag direkt svarade ”Let’s fall in love” och han ba ”JAG VAR PRECIS PÅ VÄG ATT SÄGA DET JAG OCKSÅ” och så var det sådär töntkul för att vi refererade till samma låt, från samma film (Tank Girl) och han började googla fram texten och så töntade vi lite över det. Jag kan inte ens förklara hur enormt viktig den här mannen är för mig. Han är allt. Efter nästan 4,5 år tillsammans får jag fortfarande fjärilar i magen. Efter 4,5 år kan jag börja spontanfnissa åt något skämt han dragit, även när jag sitter i ett regnigt Malmö och han åker runt någonstans i Göteborg. Vi har så många vackra minnen ihop. Så många upplevelser tillsammans. Så mycket FLER äventyr framför oss. Hela livet är ett äventyr och jag hoppas att vi fortsätter att utforska det tillsammans. Gemensam exp. Älskade knips, du är det finaste jag har.
Så, vad kan jag säga? Jag har fått träffa alla de viktigaste människorna i mitt liv! Det är två som saknas; min far och min andra bror. (och såklart deras respektiva fruar/fru-to-be) Ricard får jag träffa innan nyår, så den pusselbit jag saknar mest här i december är ju pappa. Jag vet att du läser här (om du nu har orkat hänga kvar så här länge i allt detta wall of text:ande) och jag vill att du skall veta att du är så fruktansvärt saknad. Jag är så glad att du är lycklig där du är, men du är saknad i Sverige. Jag önskar att du kunde få bo i Filippinerna men i Sverige, liksom? Vi ses i sommar, i alla fall. På Ricards bröllop. Det ser jag fram emot :)
Jag är omgiven av underbara människor som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Kan man bli rikare än så, som människa? Så mycket kärlek. Tack ♥
(Fjärde helgen i december skall jag fira jul med min älskade Knips och hans familj. Så himla fint.)