Hello mensvärk my old friend…

Wooooo.

Annars är det bra. Jag sökte två jobb till igår, så det är sju tjänster sökta på en vecka. Jag fortsätter att hålla ögonen öppna. Jag inser ju dock att jag förmodligen söker jobb jag inte kan få. Problemet är att jag söker jobb jag VILL HA. Det här slutar väl med att jag får ta ett jobb på ICA eller McDonald’s, men det är ju verkligen en suboptimal lösning. Det jobbiga är också att ifall jag försöker prata med folk om att jag inte har kompetens nog för tjänsterna jag söker (men söker ändå, i någon form av blint/korkat hopp) så skall de alltid försöka försäkra mig om att jag VISST duger. Alltså ja, ni är jättefina som har sådan förtröstan i mig och ert stöd är supergulligt, men det är verkligen inte falsk blygsamhet från min sida utan något som verkligen är ett hinder i detta jobbsökande?

Men ja. Jag sökte ju som sagt distansstudier till vårterminen, för att om inte annat försöka göra mig själv mer anställningsbar (plus att det är kul grejer, så!). Jag tror inte att jag visat vad det är jag sökt?

Här får ni:

Men ja. Mensvärk. Och ikväll skall jag delta i två olika telefonsamtal; det ena är en gammal kollega som vill ha ett par råd re: skyddsombudsarbete och det andra är min mamma som skall komma på besök första helgen i November. Jag vill träna men det finns ingen tid idag, för de här samtalen har just nu prioritet. Eller ja, vi får se hur lång tid de tar? Samtalet med kollegan kanske går snabbt, i så fall kan jag träna innan jag pratar med mamma. Eller så försöker jag träna hemma, i värsta fall. Jag har ju vikter och en kettlebell och matta och hela tjofräset.

Vi får se. Just nu är världen mest ett enda stort AJ SOM FAN? och det är ju inte jätteupphetsande, som man säger. Kan vara att jag skippar all form av träning idag (också…) och istället soffhänger med en filt och äter choklad. OCH DET ÄR OKEJ.

Så. Tisdag. Veckorna rör sig stadigt framåt. Någonstans finns en känsla av stress och förlust och att jag borde göra något mer produktivt med min tid. Just nu är fritiden mest ett enda ”jag är ju i alla fall inte på jobb” och det är ju kanske inte det bästa, tänker jag? Jobbet gör mig stressad. Allt är mer eller mindre uppförsbacke här och nu när Johan har slutat så har jag inte ens någon att kunna realtidsventilera till. Det …löser sig. Vi kan hoppas på jobben jag inte tror att jag kommer att få. Jag bara önskar att fler företag faktiskt kunde höra av sig och säga ”nej” när man inte duger. Tystnaden gör mig tokig. Låt mig få stänga dörren, snälla.

Gah.

OKEJ HA EN BRA DAG HEJDÅ