Jag gillar inte Astrid Lindgrens sagor.
När jag var liten tyckte jag att de var bra, och mamma älskar alla filmer/serier (I alla fall Saltkråkan och Emil) så varje gång de har gått på tv har man ju sett på dem med henne. Men …jag var aldrig särskilt förtjust i det. Jag stod ut med det, men numera tycker jag bara att det är så falskt allting. Jag vet, hennes sagor är riktade till barn och inte till vuxna, men majoriteten av svenska folket verkar ju vara av den uppfattningen att det hon skrivit är BRA, och det kan jag inte alls hålla med om.

• Karlsson på Taket: Gav mig mardrömmar! Vilken otroligt äcklig liten karl! Ingen respekt för någon, dryg och otrevlig, och gör mig helt totalt förbannad bara jag tänker på honom. Ingen av karaktärerna i den sagan är överhuvudtaget något att hänga i taklampan, jag avskyr dem allihop.
• Pippi Långstrump: Liten anarkist. Ingen respekt för auktoriteter, vill ha allt på sitt sätt och är bara dryg och djävlig i grunden. Alla vuxna karaktärer är dumma (=korkade) och alla barn är bäst i världen? Na-aw. Inte ens ett barn kan väl tycka att det är en bra förebild?
• Vi på Saltkråkan: …varför är alla så djävla dryga?!
• Alla vi barn i Bullerbyn: Okej, den här är lite charmigare. Men fortfarande inte bra.
• Ronja Rövardotter: …men orka komma med utläggningar om ALLA sagor. Samma här: folk är dryga och dumma, karaktärerna är sega och blä. Skådespelarna i filmatiseringen gör det dock bra, och det är fint fotografi.

I vilket fall som helst. När jag var liten ville jag hellre läsa sagor om prinsessor, se på barnprogram som typ Täppas och Trasdockorna (men inte Pippi Pelikan, det gav mig ångest), och inte alls Astrid Lindgren. Det var liksom bara en sådan där sak som förväntades av en: Man skall tycka om Astrid Lindgren.

Första gången i hela mitt liv som jag såg en mus (=råttsorten, inte organet) så blev jag jätterädd, började gråta och ställde mig på en pall – för det var det som förväntades av en. Tv, serier, filmer; varhelst ett råttväsen dök upp blev kvinnorna skräckslagna och ställde sig på stolar och skrek och viftade med kvastar, så det var ju uppenbarligen så man skulle göra?

Någonstans på vägen lärde jag mig att sålla. De här sakerna skall man göra, de här är valfria. Man skall säga tack när folk är vänliga mot en, man skall säga hejdå innan man lägger på luren, och man skall vara artig och vänta tills folk säger varsågod innan man tar för sig. (just den där varsågod-delen har jag haft problem med; ibland säger folk inget, utan stirrar på en tills man vågar ta för sig. jag tycker att det är jättehemskt, jag vill ha bekräftelse innan jag börjar ta för mig av saker och ting.) Däremot behöver du inte alls vara rädd för möss, du kan lyssna på vilken musik du vill, du får klä dig i de kläder just DU tycker är snygga och du får lov att tacka nej om det är något du inte vill ha.

Folk diskuterar könsroller. Alla skall ha lika rätt! Kvinnan är lika mycket värd som mannen! …självklarheter. Och samtidigt tar folk avstånd från sina egna uttalanden: ”Du skall ha rätt att göra vad du vill!”, men vill man följa könsroller gör man fel. ”Kvinnor bestämmer själva över sina kroppar!”, men de kvinnor som viker ut sig säljer sig och böjer sig för massan. Är det bara jag som ser paradoxen?

Jag själv är så komplex: Samtidigt som jag tycker att det är helt upp till var och en om de vill vika ut sig nakna i herrtidningar, så tycker jag innerst inne att de gör fel. Å andra sidan har jag aldrig påstått att jag är rationell eller särskilt politiskt korrekt. Men jag måste få understryka: jag tycker seriöst att de får lov att vika ut sig. Jag skulle aldrig säga till någon som sade till mig ”min dröm är att bli utvikningsflicka” att ”hörredu, tvätta ur skiten ur hjärnan, du skall bli politiker!” eller något. Folk har, i min värld och uppfattning, helt fria tyglar. De får rida vart de vill, vara hur de vill, och göra som de vill. Så länge ingen stör mig så är jag cool med allt. Sedan tänker jag ändå ha åsikter, för det är min rättighet. Om alla andra får tänka hur de vill måste jag ju få tänka som jag vill?

När jag var liten ville jag också bli utvikningsflicka. Jag tyckte att det verkade jättetufft: Alla som såg en tyckte ju att man var jättesnygg, och man tjänade pengar. Och så var det ju den där farliga viljan att vilja beundras; åtrås. Den viljan ligger ju kvar, men jag försöker kväsa den. Hålla den i schack, strama åt tyglarna. Jag vill inte rida åt det hållet ännu.
Nu är jag äldre, och jag vill inte alls vika ut mig längre. Jag vill bli hemmafru. Jag vill följa könsrollerna: Jag vill ha ett hem att städa, en man att pyssla om, barn att ta hand om och någon att laga mat till. Och vissa av er kanske rynkar pannan och suckar ”Nu har hon fallit offer även hon!” och tycker att jag är lurad. Men vet ni vad? Jag fyller tjugotre om två månader. Jag har haft ett helt liv på mig att tänka, och tror ni inte att jag vet att jag kan bli vad jag vill? Jag kan bli doktor, jag kan bli lärare, jag kan bli musiker, jag kan bli vad i helvete jag vill, och det jag vill bli är hemmafru. …just nu. Kanske ändras det, jag är impulsiv och första lilla tanke som kommer farande och faller i god jord kommer att gro tills jag sprängs av en lust att ge efter för mina nycker.

Folk vill så gärna styra andra. Gör det här, säg det här, ha på dig det här, lyssna på det här, se på det här… Jag vill inte styra någon annan än mig själv. Så länge jag själv är kung över min egen borg så struntar jag i resten. Så länge jag själv avgör vad jag gör, säger, tycker, tänker, så är jag nöjd. Det är allt jag begär: Makten över mig själv. (och wohooo, för jag har den!)

Och på samma sätt har jag rätt i att RÖSTA PÅ VAD FAN JAG VILL och göra det utan att ta hänsyn till andra. Jag röstade egoistiskt, men det hade jag rätt till. Jag röstade blått, och vi vann. Och jag har rätt att inte behöva diskutera detta om jag inte vill. Folk har tjafsat med mig angående min röst, men vad är poängen? Valet är över sedan ett halvår, och om tre och ett halvt år blir det val igen och då blir det åter en gång sossestyre här i vårt regnblöta land.

…och det var dagens uttalande från den visa kinesen. Sure, det är ett otydligt och struligt inlägg, och jag har associerat vilt, men passar det inte så låt bli :P Jag ville bara få skriva av mig lite. Associativ skrift är väldigt trevligt också; börja med ett litet frö och plötsligt har du ett stormande träd utan ordentliga rötter.

Nu skall jag plugga, och sedan gå till macken och köpa kvällsgodis.