JAG HAR TAGIT KÖRKORT! 

Herregud vilken grej.

Jag körde nervöst under uppvärmningslektionen. Det gjorde mig mer nervös. Om jag inte kan köra stabilare än såhär när jag kör med någon jag by now litar på och känner mig bekväm med, hur fan skall det då gå när jag skall köra med en total främling om 20 minuter?

Jag försökte slappna av. Andas. Tänka positivt. Vi körde in till körskolan och ställde oss i oktobersolen och väntade. Mentor sade åt mig att slappna av, lugna ner mig, sluta vara så nervös. Jag gjorde vad jag kunde, men det kändes ändå jobbigt.

Inspektören jag skulle köra med – inte samma som förra gången! – kommer fram och säger hej. Jag kände mig lättad av att det inte var samma inspektör som förra gången; hon var trevlig men nu är hon ångesttaintad pga relaterad till mitt misslyckande. Hjärnan fungerar så, är jag rädd.

Jag är nervöst beredd på att utföra säkerhetskontroll och blir väldigt förvånad när han instruerar mig att sätta mig bakom ratten och köra iväg. Mentor berättade efteråt att det inte behövdes göra en säkerhetskontroll eftersom jag blev godkänd på den biten förra gången. JAHA. Hade jag vetat det hade jag ju varit klart mindre nervös – jag sade ju till och med till honom innan att jag var orolig över den biten. OH WELL.

Jag kör iväg, och det känns ändå bra. Vi kör en sträcka jag är van vid, så jag vet var jag skall kolla extra och hur jag skall ligga på vägbanan osv. Jag höll på att göra bort mig när jag tänkte svänga fel och in på enkelriktat, men det hann lösa sig och det låg mig tydligen inte i fatet (yay). Vi kör runt på motorväg och landsväg en stund och sedan in i stan och han vill att jag skall visa att jag kan parkera. Sure enkelt, jag har tränat extra mycket på att parkera nu med Mentor och Martin så varför inte. ”Backa in mellan den vita och svarta bilen där borta”. BACKA IN. Ok what?? Jag har aldrig backat in på en parkeringsplats (bortsett från fickparkering, men det är ju en annan manöver). Jag har backat UT men inte IN. Herregud. Stresspåslaget. Ångesten. PANIKEN. Jag höll masken och gjorde vad jag trodde var rätt, och se på fan – en perfekt parkering! Jag har nog aldrig fått till en så bra parkering tidigare, haha. Stängde av bilen och försökte att inte allt för uppenbart ha ett lättat flin på ansiktet men han märkte nog inte det. Kör iväg igen, okej. Mot stan. Mot Centrum. Vidare mot centrum. Sväng vänster här. Tillbaka vid Trafikverket. …det är typ 25 minuter kvar av avsatt tid? Antingen gjorde jag ju bra ifrån mig eller riktigt dåligt. Det KÄNDES bra.

Jag parkerar och stänger av bilen. Han tittar på mig och säger ”Ja, det är godkänd körning detta”. Han tillägger att han har velat lite fram och tillbaka, men att det känns rätt att ge mig godkänt. Jag säger ”FÅR JAG GODKÄNT” och börjar typ gråta (???) (dat stress release) och sedan pratar han med mig ett tag om saker han vill att jag skall tänka lite extra på och träna lite mer på. Jag nickar allvarligt, och försöker fortfarande processa att JAG ÄR KLAR NU. Mentor hoppar in i baksätet och vet inte vad han skall säga, för stämningen i bilen är lågmäld och inspektören pratar fortfarande om vad han vill att jag skall tänka på. Så fort vi är klara och hoppar ur bilen gör jag tummen upp mot Mentor som ser skitglad ut. Jag tackar inspektören och säger hej, och sedan kör Mentor oss tillbaka till skolan. (”Du får köra, jag skakar för mycket just nu”) och vi pratade lite om vår tid tillsammans (”Du har varit en dyr kompis, nu får du vara en gratis kompis istället” sade jag till honom, han tyckte det lät bra) och sedan tackade jag och sade hej och kramade på Suzana och gick till bussen samtidigt som jag ringde Martin och var gråtglad och sedan till Rigmor och sms till mamma (som jobbar, kan inte ringa henne då) och Olof och Alex och Sega. Och så på Facebook, för att visa alla att jag KAN.

Vilken djävla resa, hörni. 52 körlektioner på skola, två uppkörningar, 3 av fyra teorilektioner utförda, träning både under vinter och vår och sommar och höst. Jag kan det här nu. Nu skall jag stå på egna ben i trafiken och behöver inte längre någon som sitter med dubbelkommando och stoppar när det blir fel.

Wow.

Det har gått två timmar och jag skakar fortfarande en del, haha :D Det är som när jag blev erbjuden jobbet på Procera; Jag skakar och hjärtat dansar och allt är bara ren djävla glädje.

Stort tack till Entré Trafikskola som har stått ut med mig sedan i Januari. Ni är kick-ass <3
Stort tack till MIG SJÄLV för att jag slutade tvivla och BA GJORDE. För att jag kan.

Nu skall vi snart gå ut och dricka öl och fira. Det ni :)