Jag är så korthårig! Jag blir tokig. Jag högg ju av en decimeter för någon månad sedan och det känns ju jättebra såklart, plötsligt är det lätt att borsta håret och det är jämnt i topparna och ser inte så hiskeligt och snett ut som det gjorde tidigare – also, håret mår ju bättre utan allt det slitna. Men… det är så kort :( Såg en bild igår på när det var en aning längre än nu och blev sådär frustrerad över att det är så KORT. Alltså. Jag VET ju att det inte är kort, det går till skulderbladen och det är ju liksom inte pojkkort osv, men… gnåh. Jag vill att det skall växa snabbare, jag vill ha håret till midjan igen. Det är en bra längd. SÅ.

Imorse blev jag väckt klockan fem av att måsar skrålade utanför fönstret. Och det var bra. Jag lade mig tillrätta i sängen, drog täcket tätare om mig och slumrade i en halvtimme till ljudet av skränande måsar innan jag gick upp och tog en dusch och gjorde mig redo för dagen.

I väskan ligger min Dragonlance-omnibus, jag har inte många sidor kvar men jag vet inte om jag kommer att hinna läsa något idag på bussen för jag har även med mig mitt broderi och vill försöka komma någonvart med allt det röda. Fyra timmar på en buss borde ju ta mig väldigt långt när det bara handlar om en enda färg och jag vet var den skall vara, eller hur?

Nu har jag lite kvar att fixa på jobb innan jag kan gå till bussen med gott samvete. Kram på er! :)