När jag skulle somna igår så gled jag först genom ett stadie av outhärdlig längtan och tomhet. Ville bara lyfta telefonen och ringa henne. Skvallra, få råd, snacka skit och bara …vara. Få prata med någon som jag inbillar mig förstår mig BÄST. Som vet precis var jag kommer ifrån, som sitter på rätt ord och som kan relatera till allt jag har i huvudet. Som jag älskar, villkorslöst. Och som jag saknar så att det skär i mig.

Det var tungt. Jag tog mig igenom det, som vanligt. Det finns ju inget annat sätt. Jag kan bara gå vidare, det är den enda vägen som finns. Jag hade kunnat byta allt i världen mot att den andra vägen hade funnits kvar. Möjligheten för telefonsamtal. För kontakt. För att kunna åka till henne och krama på henne och få vara hennes lillasyster igen. Inte denna tystnad, denna svärta jag ibland tror att jag skall drunkna i.

Vi pratar så sällan om henne. Det kanske gör för ont, jag vet inte. Sist jag försökte berätta något sådant där slentrianminne av saker vi gjort och sagt och varit så började jag gråta, förtvivlat. Det har gått så lång tid och jag har börjat glömma bort hennes skratt, hennes röst, henne. Och samtidigt så är hon ständigt närvarande, ständigt saknad, ständigt älskad. Och jag lever mitt liv i fruktan för att jag skall förlora en till. En bror, en förälder, en vän. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Jag tror att jag skulle gå under på riktigt då.

Men ja. Det är snart jul, och jag har pyntat mitt gran och tänkt på henne. Hängt upp älgen på en av grenarna, mitt på framtill, så att den syns. Och jag förbannar mig själv för att jag förlorat hennes ängel. Vi hade varsin, båda är borta och jag vet inte var de tagit vägen. Det spelar väl egentligen ingen roll och det gör ju ingen skillnad, men jag hade velat ha hennes ängel i granen. Den är ett fint minne från svunna tider då vi tillsammans med bröderna pyntade ständiga julgranar hos moffa, mommo, hemma. Från tider då vi satt tillsammans i soffan och tittade på Kalle Ankas jul och alla andra töntiga TV-program som visas över jul.

Det gör ont. Det gör så förtvivlat djävla ont och jag kan inte skriva mer nu, för det bränner i ögonen på mig och jag vill inte gråta just nu. Det sparar vi till senare, tills jag är ensam och kan få fulgråta utan att skrämma kollegorna.

Jag behövde bara få skriva av mig lite. Ibland tror jag att det hjälper. Ibland tror jag att det gör allt så mycket svårare för mig. Jag vet inte ens. Jag vet bara att jag aldrig slutar älska, sakna, sörja.

Fan också.