Jag tittar på ord som inte är mina och jag känner att jag någonstans har tappat det där som på sätt och vis gjorde mig till MIG. Att det är sådan jag vill vara, så jag vill skriva och sådant jag vill dela med mig av. Vi får se. I gamla inlägg kan jag hitta henne, den Zombie som tittar på andras ord och saknar, längtar, önskar. Vi får se, vi får se.
Hittills idag har jag gått nästan 13000 steg. Vi tog en promenad över parken nu för en timme sedan, mycket trevligt i solskenet och värmen. För det är varmt! Det är lite för kyligt för att man skall klara hela promenaden utan vantar, men plötsligt så är det lite för varmt och man måste öppna jackan och stoppa vantarna i byxfickan. Min plan att springa ikväll ställer jag härmed högtidligt in. Mina vader bränner och jag kommer att ha mina 15k steg ens innan jag hunnit hem från jobbet idag. Istället siktar jag på att springa imorgon kväll, när jag kommer hem efter innebandyträningen.
Och jag inbillar mig redan att min kropp har tagit åt sig av träningen och att två dagars promenerande har givit snabb effekt. Så är ju såklart inte fallet, ha! Men jag gillar det ändå. Det är bra. Det håller mig peppad, och det hjälper mig att hålla takten. Jag menar… tänk er när den inbillade effekten faktiskt tar form! När min mage faktiskt blir så platt som jag tycker att den känns idag, när mina lår är så fasta som jag inbillar mig att de är under jeansen. Bara att jag inbillar mig det hela får mig att må bättre i min kropp. Jag kan ju!
Jag är bättre än jag tror.