Det är så vackert utanför tågfönstret. Det går inte riktigt att förklara, men solljusets, virrvarret av snö och den plötsliga sepiatoningen är helt magiska. Förundrat stirrar jag ut genom fönstret, med Loreena McKennit i öronen. Två timmar kvar hem nu, vi står just nu på ett längre uppehåll i Halmstad. It goes without saying att jag redan saknar Martin. Är tacksam för möjligheten att få en extra dag hos honom. Min vackre, kloke karl. Längtar redan till när jag får träffa honom igen…

Den här veckan som kommer så är den preliminära planen att åka till Hbg och äta lunch med Marlene och Nicklas, som i de gamla goda tiderna. Har inte sett dem på sex månader nu, så jag hoppas verkligen att det blir av. Marlene tar med sin bebis då! :)

Annars tuffar söndagen mot sitt slut. Jag har fortfarande mensvärk men den känns avsevärt mycket bättre nu – jag kan t.ex. sitta ner utan att gråta. Heja.

Nu har det snart skymt klart ute. Hade velat kura skymning med Martin – tända ljus, mysa ner på soffan och bara få vara. <3 Vi får göra det nästa helg, då. :)