Nu när mitt hår är så kort tar det liiite längre tid för mig att fixa det, iochmed att jag måste ha i mitt gel och alla hårspännen för att inte se ut som en undead hela tiden. Annars var det bara att sätta i ett hårband, lite snoddar eller dra håret bakom öronen med hjälp av hårspännen så var det klart. Var jag tvungen att blöta håret tog det ändå bara fem minuter för det. Och så kläder; fem minuter. Alltså tar det mig en kvart att bli klar på morgnarna, och ändå stiger jag alltid upp nästan två timmar innan mitt tåg går, för att alltid ha stenkoll på läget -något kan ju gå snett!
Säger någon att jag skall vara klar klockan 20.00 är jag med all säkerhet klar redan 19.30, senast. Och för mig har det alltid varit så – man är klar i god tid, för det handlar om respekt för alla andra som blir utsatta för ens delaying. Därför känns det ibland konstig med mina vänner, eftersom en del av dem inte riktigt är som jag. Snarare …tvärtom. Jag tycker inte mindre om dem för det, men i ärlighetens namn blir jag ofta irriterad när de gång efter annan skjuter upp tidpunkter – antingen genom att meddela mig om det, eller genom att helt sonika dyka upp fyrtiofem minuter efter utsatt tid. ”Vi kör från Thorgo nu, du kan gå ut på gatan!”, en sträcka som tar max fem minuter i stort sett. Fyrtiofem minuter, nästan femtio minuter, senare kom de. Nu har jag dock vant mig. Säger vi en tidpunkt menar vi oftast snarare en halvtimme senare.
Nu skall jag klä på mig och sminka mig lite och sedan gå upp till bowlinghallen och tigga till mig en calzone av min bror.
Puss på er.