Om lite mer än en timme kommer pappa hem. Det är trevligt! Sedan skall jag sova, för jag är trött redan nu, känner jag. Och så reunion med mommo imorgon, massor av kramar på kort tid. Mrrr. Jag vill sova, drömma explicita saker och vakna med ett trött och avlägset leende på läpparna (ett sådant där förvirrat och lite vagt ni vet). Jag är dock glad att jag ändå lyckades snubbla över tankegångar som förde mig till minneslunden över nattens dröm. Efter att ha fått nedteckna mina drömmar är jag en nöjd zombie, som sig bör. Och vem vill inte ha en nöjd zombie att tampas med? Vi är inte lika hot for brains (braaaains!) som de missnöjda och bittra zombiesarna, så välj väl vilken zombie du tar dig an!

Av någon bisarr anledning jag inte har kunskap nog att namnge så vill kattan väldigt gärna lägga sig PÅ tagentbordet. Och när jag så hindrar henne från det så ställer hon sig med ryggen mot min mage och ansiktet mellan mina bröst och stirrar som besatt på skärmen – mamma sade att lillan såg helt galen ut while at it.

En tanke som slår mig sådär till och från, och då främst när jag har spenderat en kysk natt i någons säng: Vad perfekt de mänskliga kropparna passar samman! Hittills har jag inte sovit hos någon där jag inte känt mig som den perfekta pusselbiten, oavsett om jag ligger främst eller bakerst i skeden. Jag älskar att ha starka armar om mig – jag älskar nästan lika mycket att få forma min kropp efter någon annan och lägga en ömhetssökande arm kring hans mage för att ge av min värme och stjäla av hans. Tro mig, jag kan vara den perfekta sovpartnern. (och varje gång jag funderar över det här slår det mig gång efter annan att jag faktiskt inte alls var särskilt bra på det här när jag sov med Grodprinsen, och att jag till och med vaknade och kände mig missnöjd med läget. Märkligt.)

Enligt Thorgo slåss jag i sömnen, efter att jag tydligen landat en smocka i plytet på honom en regnig natt i ett vikingatält på KiR-området. Enligt i stort sett alla andra som har uttalat sig i frågan är jag enbart kattungekelig, ligger nära inpå och söker ständig kontakt. Jag vet själv att jag ibland kan vakna till och känna trygghet i att ligga bredvid någon som inte skjuter bort mig, utan snarare söker mig med sina armar. Tack, säger jag bara. Jag vet inte om ni mår bra av att få sova bredvid en kelsjuk zombie, men Zombie mår i alla fall alltid bättre av att få sova bredvid er. Vi har Godzilla, med världshistoriens charmigaste mage. Vi har The Brain that wouldn’t Die, som alltid slår mig med förvåning över hur bra han och jag passar in intill varandra. Vi har Monstret, som jag alltid känner mig väl till mods med, och som ibland drar mig tätare intill sig för att få lite närhet av en sovande Zombie. (det finns säkert flera, men ni är de som comes to mind just nu.) (och vill ni veta om ni är någon av de nämnda får ni väl fråga?)

Oj, längre rant än jag planerat. Nåväl. Fyra dagar kvar till jul, tiden springer snabbare än någon som har Liemannen själv efter sig.