Zombie funderar:
Folk verkar så upphängda på att saker och ting MÅSTE vara på ett visst sätt. ”Vad är en jul utan snö?”, t.ex. Varför måste allt följa ett visst mönster? Vad händer om man plötsligt tar ett steg ifrån allt, och börjar köra i ett helt eget spår? Om man inte tvingar som omvärld att följa vissa prejudikat utan helt enkelt låter saker och ting gå som de går.
Jag kommer att, för andra året i rad, fira jul utan min syster. När man ser det från min och min familjs synvinkel spelar vare sig snö, jultomtar eller julklappar någon större roll. Egentligen behöver vi inte ge varandra saker, äta vissa bestämda rätter eller ens ha en gran – för oss handlar det mer om en tid när vi tar oss tid att vara tillsammans och värma varandra. Jag är glad åt att vi kommer att ge varandra saker och allt det ändå, men det är inte det som är min poäng. Vi hade varit lika glada åt varandras sällskap även utan julklapparna.

Jag drömde för övrigt en massa mystiska saker i nättras. Om mina kurskamrater… Om tåg, om katter, om regn och om en rygg täckt av myror. (Hon (jag?) hade långt mörkbrunt hår, glasögon och byxor och stövlar. När hon blev misstänkt för något och ville svära sig fri öppnade hon tröjan och blottade ryggen fri för att bevisa sin oskuld, och kring henne föll stora sjok av myror. Hon skämdes för myrorna, och bad honom att inte berätta för alla om dem. Var det en sjukdom?)
Jag gick längs luftpromenaden på perrongen i Lund, och såg på människor, julgranar och kläder som hängde på skyltdockor. Sist i ledet stod M i min klass, precis vid rulltrappan, och han vände sig mot mig, plutade med läpparna och sade ”Och så ville hon ge honom en puss” varpå jag roat svarade ”nej, det ville hon inte” och gick vidare, med en jagande tanke av att jag sårat honom, men ändå med hedern i behåll. Man kan inte göra allt vad alla andra vill.
Och sedan var jag fånge i en säng, där jag sov oroligt och visste att det var fel persons säng, att jag inte ville vara där. Jag tror att jag lyckades fly på ett tåg, ett av de där tågen man far med från parkeringen till Disney World. Han som ägde sängen var samma som fick henne (mig?) att visa ryggen och tappa alla myror kring sig. Även han en kurskamrat.

Drömmar förvirrar mig.