Kategorier
lol Nörderier

Fågel, fisk eller myrslok?

Foto: Ricard Hellberg (2012)

Jadå, rollspel igår i vanlig ordning! Nefertari har nu fått ersätta Catherine i gruppen och nu sitter hon fast på färjan mellan South Hampton och Kairo tillsammans med två män som hon inte är helt säker på att hon vill sitta fast med. De verkar ju faktiskt djävligt skumma/kufiska. MEN de ger henne nästan tre gånger hennes årsinkomst i lön för ett två veckors tolk-uppdrag och iochmed att hon fick sparken från nattklubben där hon dansade så har hon sannerligen inget bättre för sig.

Jag är lite svårare att flörta in i en grupp än vad killarna i The Gamers är;

Faktum är att jag nog gör det ganska svårt för folk att få med mig i gruppen, haha :D

Anyway. I vanlig ordning hamnade en del av dumheterna på Twitter, såhär såg det ut:
MYRSLOK.

Martin följde med och såg på när vi spelade. Han är kvar hos mig tills jag åker till jobbet imorgon bitti och det känns helt galet fint att jag bara behöver sova utan honom EN natt innan vi får sova tillsammans igen. Det innebär att från fredag förra veckan till söndag den här veckan så har vi fått sova tillsammans ÅTTA nätter. Hur fint ♥

Kategorier
Tankar

Barns prestigejakt (del 1)

Efter en diskussion på Twitter under gårdagen, rörande det faktum att barn nuförtiden får högre och högre prestigekrav på sig så kände jag att 140 tecken åt gången inte räcker för att få sagt det jag vill säga. Därför blir det ett blogginlägg av det istället.

Det som startade det hela var en tweet från @klavertramp:

”dessutom tycker jag det är obehagligt hur varumärkesmedvetna 10-åringar är. så själlösa diskussioner de har.”

Jag håller med. Barn vet precis vad de ”bör” ha, och nöjer sig inte med mindre. (Ja, det blir nog en hel del generaliseringar i det här inlägget, förlåt). När majoriteten av barn har varsin toppklassig mobiltelefon och surfplatta så kommer man inte undan med att inte äga en. Man sticker ut och det är inte alltid något man vill. Föräldrarna jobbar och sliter för att ha råd att köpa dyra prylar till sin tioåring – för de vet att barnet kommer att bli mobbat i skolan om hen inte har samma märkesprylar som sina peers.

Jo, jag talar av egen erfarenhet här. Det innebär två saker: a) jag vet vad jag talar om, men b) mina referensramar är nästan 20 år gamla. Så förhoppningsvis är det väl bättre läge idag, men jag tvivlar dessvärre på det.

Jag stack ut i skolan. Jag ärvde kläder av min storasyster och var nöjd med det. De dög finfint att ha på sig när man ville sparka fotboll och klättra i träd, och jag tyckte att de var fina. Men det var plågsamt uppenbart att kläderna INTE dög i många av mina klasskamraters ögon. Jag har tidigare talat om att jag var mobbad i skolan. Detta var en av anledningarna. Jag hade ”fel kläder”, tydligen.

Jag kommer från en familj på fyra barn. Min far var (är) egen företagare och jobbade från 06:00 till 20:00, ibland längre – ibland kortare. Min mor var hemma med oss fram tills Ricard började skolan – då jobbade hon 08:00-14:00 och senare 08:00-16:00. Vi hade råd med mat och vi fick leksaker och kläder när det behövdes, men trots klasskamraternas idioti så var det ju faktiskt aldrig ett BEHOV av att ha dyra märkeskläder. Men jag fick ett par Adidasskor, det gjorde mig jätteglad för då hade jag ju samma skor som alla andra. Uniformt. Rättning i leden!

Jag vill mest ha sagt att jag inte för en sekund skuldbelägger mina föräldrar för NÅGOT vad gäller detta, det är mest en nick i den riktning att inte ALLA föräldrar har råd att köpa snordyra märkesprylar – i synnerhet inte till fyra växande barn som även behöver mat.

I alla fall. Att ha ”fel märke” på jeans (t.ex. jeans från Konsum istället för Levi’s) kan vara förödande. Varför är du så töntig? Varför passar du inte in? Varför har du så konstiga kläder? Varför är du så FEL? 

Under diskussionen konstaterades i alla fall att jag ville att mina (framtida) barn skulle få vara trygga och älskade, och aldrig vara rädda för att sticka ut eller känna ett behov av att äga det senaste och dyraste. Jag menar, allvarligt, barn är barn. Man skall sparka fotboll eller springa runt i skogen eller klättra i träd eller läsa böcker eller jag vet inte vad fram tills man är tonåring åtminstone. Men vad jag har förstått av internet så gör barn inte längre sådant. Hur ofta ser man barn vara ute och leka nuförtiden? Jämför med när ni själva var barn. (detta är heller inte en pik mot någon, det ä bara en samhällsreflektion) Jag var ute varje dag med mina bröder och rusade runt. Det var först när jag började på högstadiet som det började kännas som att det var dags att sluta leka med dockor. I ärlighetens namn fortsatte jag lite till, men det var jag väldigt, VÄLDIGT tyst om. Jag var mobbad nog som det var, de behövde inte ha mer virke på brasan där.

Jag vill att mitt barn skall vara ute och leka. Att hen skall trivas med vem hen är, att hen aldrig skall ha en klump i magen när hen går till skolan, oroa sig över att hen skall bli hånad och lämnad i sticket idag igen. Hur skapar man ett tryggt barn utan att vare sig förälder eller barn faller för grupptrycket?

…jag inser nu att detta inlägg kommer att bli JÄTTELÅNGT. Därför rundar jag av lite här och fortsätter mitt resonemang i ett nytt inlägg om en stund.

>> Ni får jättegärna kommentera och bidra med er synpunkt på det hela!