2019 dårå

Jag borde skriva om varför jag stod utanför puben vid tolvslaget och grät medan himlen lystes upp av fyrverkerier. Jag borde skriva om hur jag knappt drack något igår och därför orkade ta en lång och väldigt välbehövd promenad kring Surtesjön idag. Jag borde skriva någon form av avslut för 2018 och välkommen till 2019. Men jag orkar inte idag. Jag kommer ÅTMINSTONE att prata om tårar vid tolvslaget, för det är så himla aktuellt just nu. Jag har bara ingen lust *idag*.

Gott nytt år! Vad kul att du hittade hit i år också. Jag har ingen aning vad 2019 bär med sig men jag har PLANER. Jag gillar inte nyår, jag gillar inte nyårslöften och jag gillar inte hela grejen med NEW YEAR NEW ME. Däremot gillar jag mål och planer.

Mål:
– komma igång klokt med löpningen igen, träna tre dagar i veckan
– skaffa gymkort i föreningen, det kostar fan ingenting och gud vad jag hade tyckt om att få lyfta lite vikter igen
– göra mig av med kreditskulden jag har efter alla julklappsinköp
– sy nya lajvkläder; en underklänning och en överklänning. Tyget ligger till och med i min kundvagn hos butiken jag vill handla från och väntar! Jag skall bara få svar på varför det INTE GÅR ATT BESTÄLLA.
– äta mindre socker, försöka vara lite mer hälsosam. Överdrivet sockerintag har ingen bra effekt på min kropp, vill hellre må bra.
– fortsätta vara världens finaste par tillsammans med Martin.
– BLOGGA MER.

Det är ett par av mina mål, i alla fall. Det finns fler, mindre definierbara och kanske eventuellt även lite hemliga. Nöj er med den där listan, lol.

Nu skall jag nog stänga av datorn för kvällen (har kikat på cirka hundra youtubevideos i ett försök att korta ner min Watch Later-lista) och läsa lite innan jag skall sova. Imorgon har vi handledarkurs på jobbet så jag skall liksom orka göra mackor och vara trevlig mot folk ;)

Gott nytt år, hörni. Oavsett om man gillar nyårsafton eller inte så tycker jag att det är viktigt att få önska folk ett gott nytt. God jul, också. För er som jag inte sagt det till, eller för er som vill ha ett extra. Ha en fin tisdag, och så vidare :)

Med rymden i ögonen

Köpte lite nytt smink igår så idag är det sjukt seriöst smink som gäller — det är ju ändå fredag! Kort arbetsdag, och efter jobb skall jag träffa mamma och Janne, och Eva!

Jag skall se ifall jag kan ta en bättre selfie om en liten stund, när vi inte har elever i lokalen ;) Inte för att jag öh lär posta den här, men …för egen skull, I guess?

Jag är trött idag. Förkylningen gör mig matt, även fast jag absolut är pigg nog att jobba. Det är dock väldigt skönt att jag slutar om 2,5 timme, det sticker jag inte under stol med!

Det är sagt att mommo skall flyttas från intensiven till rehab idag. Tydligen fick hon en ganska kraftig inre blödning i samband med fallet och har fått en massa extra blod, men bortsett från numera två skruvar i låret så skall hon må bra efter omständigheterna. Hon fick en illa reaktion på morfinet de pumpade henne full av när hon fallit, men får nu annan bedövning hon reagerar bättre på.

Vi kommer att åka dit. Jag vill ju egentligen kasta mig handlöst till Gotland och bara släppa ALLT, men det går ju inte. Jag har ett jobb, och jag kan verkligen inte bara sticka för jag behövs ju här också. Men jag behövs DÄR, och det är det som skär i mig. Jag kommer att försöka få ledigt så att jag kan åka dit ÅTMINSTONE över en helg när hon är hemma sedan, för att hjälpa henne och ta hand om henne, men liksom… fan vad jag inte räcker till. Alls.

Insåg med viss förskräckelse under gårdagen att dels pga förkylningshelvete och dels pga mommo så glömde jag FULLSTÄNDIGT bort Anna i måndags, på julafton. Så himla konstigt? Tände inget ljus, tänkte inte på henne. Det kändes fel, när jag kom på det. Wtf? Hur glömmer man sin syster??

Men ja. Trött. Mycket i huvudet. Allt snurrar. Jag hoppas att jag åtminstone kan få vara frisk över nyår och liksom ORKA FIRA. Jag orkar inte ha en sängliggande högtid till.

IMORGON SKALL JAG STÄDA. Det ser jag fram emot. Jag tycker om att städa. Jag tycker om att reda ordning.

Ha en fin fredag! Jag kanske uppdaterar något senare, annars försöker jag posta imorgon :)

What’s the internal temperature of a Tauntaun? -Lukewarm!

Min jultröja är den snyggaste av alla! Jag fick till och med komplimang av en av eleverna som satt och väntade på sin lektion <3 Gulle!

Det är tisdag och snart har banne mig halva veckan gått igen. Tiden bara rusar, såhär på slutet. Jag ser fram emot nyårsafton med bävan — som bekant (kanske?) så är jag ju verkligen inget fan av nyår. Jag är ett creature of habit och tycker om när saker Stämmer, jag finner det obekvämt när det blir årsbyte och saker ändras. 2019? Mjae. Jag är heller inget fan av hetsen efter ett Bra Firande (fast vi har jättebra planer och det är skönt!) och hela grejen med att man skall lova att förbättras och whatnot. Sådant kan man lika gärna lova den 11/12, eller 3/4 eller när fan som helst, ändå.

Skickade blommor till mommo igår pga Nobeldagen. Borde ringa, men lunchen blev så hetsig då alla åt inne och jag fick ta två andra (privata) samtal så det blir så tight. Jag har ångest över att det är så länge sedan jag ringde, och jag har ångest över att jag varken har tid eller råd att åka och hälsa på henne :( Jag känner mig som Det Sämsta Barnbarnet, för jag vet hur mycket ett samtal betyder för henne. Herregud.

Ikväll har vi tvättid, men inte så mycket som skall tvättas idag och det är skönt. Jag ser fram emot ett framtida boende där vi har egen tvättmaskin och torktumlare, så att man kan tvätta efter behov och hålla tvätthögen på ett minimum.

Jag upptäckte igår att Systembolaget helt och hållet har slutat sälja Bailey’s Mint Chocolate. Whyyyyyyy! Jag ville ju ha till julen! Vi kör nörd/kompisjul den tjugoandra och jag har redan en ”tårta” planerad (kladdkaka med mint) och den Bailey’s hade varit himla bra till, MEN SÅ BLIR DET INTE. Det finns ju andra saker med smak av mint, men Bailey’s hade en så mild och mjuk smak till skillnad från t.ex. Minttuu som är mycket mer IN YOUR FACE med det hela.

Vi får se.

Igår läste jag igenom 12 år gamla blogginlägg och blev lite ledsen över mig själv. Vad dåligt jag mådde då, när jag var 22 år gammal och just flyttat till Kävlinge. Vad mycket skit som pågick. Vad mycket värre saker skulle bli innan det äntligen började bli bra igen. Vad gärna jag hade velat ge mig själv en kram och säga att DET BLIR BRA, stå bara ut lite till!

Erfarenheter hjälper en att växa, men vissa erfarenheter är svårare att ha med sig än andra. Jag är glad över vem och var jag är idag, men det har varit en krokig, snårig och stundtals mörk väg hit. Jag är glad att jag aldrig gick vilse, och de gånger jag kanske gick åt fel håll hamnade jag ändå på rätt plats till slut. Det är en sak att bära med sig.

Livet är ändå bra, hörni.

Ha en fin dag! <3

men alltså hörni, JULEN!?

Liten Carina, tandlös Anna

Det finns ju en del små julminnen som bitit sig fast. Det finns väl MÅNGA minnen som biter sig fast, men julminnena är ju liksom ett snäpp bättre, typ. En lista, för mitt eget höga nöjes skull, och i ingen kronologisk ordning:

  • När Anna kom hem från fastlandet och hade mössa på sig och lyckades lura mig att hon frös om huvudet för att hon snaggat av sig allt hår.
  • …när pappa tagit hem en 10-litershink med majonnäs som tog upp halva djävla kylen för att Anna älskade majonnäs och han ville skämta med henne. Good times :D
  • När Anna hade med sig sin knepige grekiske pojkvän hon träffade när vi var på Kreta typ fyra månader tidigare och hon och jag lämnade honom kvar hemma med familjen och bylsade iväg i snön för att gå upp till Öster och köpa cigaretter åt henne och godis åt mig. Jag vet inte varför vi inte gick till Kometen som låg ett stenkast hemifrån, men det var en fin promenad. Jag kommer ihåg att det var kallt, att vi skrattade och att jag åt en ask med violgodis.
  • Våra olika hörnor i gillestugan där vi hoardade våra julklappar innan utdelningen var avslutad och det var dags att öppna. FRENZY!
  • Att vi alltid slogs om vem som skulle få sitta bredvid mommo <3
  • Dagen innan jul när vi först pyntade moffas gran, sedan mommos gran, sedan våran gran. Mycket fika, mycket värme och kärlek, och kvällen som alltid mynnade ut i knäcktillredning för mamma och Beatrice Potter för mig.
  • ÄNGLAGÅRD
  • När mommo sov kvar på jul och låg i min säng och jag på en madrass på golvet.
  • Hur hela familjen packade in sig i 1-2 bilar efter frukosten på julafton för att åka till kyrkogården och tända ljus hos våra saknade. Det här är varför jag emellanåt får julmyskänslor av att promenera på kyrkogården före jobb.
  • Smusslet med papper och tejp och presenter. Hur mamma alltid fick vara ifred i köket eller storrummet när hon slog in våra paket för vi ville ju inte veta i förväg, men hur vi ändå alltid klämde och skakade på vissa paket lite extra när vi fick hjälpa till att lägga dem under granen :3
  • Rastlösheten när vi efter lunch väntade på att Kalle skulle börja.
  • Att vi varenda djävla år skulle göra en massa marsipan vilket alltid gick till såhär:
    Anna, Fredrik och Ricard övergav mig vid bordet för jag var för snäll för att överge och jag stod till slut ensam och ba FUCK IT och rullade all marsipan till små bollar, trots att de första kreationerna var innovativa och noggrannt gjorda tomtar, grisar och julgranar. Att INGEN FUCKING ÅT MARSIPAN på julafton, trots att de tog upp en avsevärt stor del av godisbrickan mamma alltid ställde fram åt oss. VARFÖR GJORDE VI MARSIPAN INGEN VILLE VARKEN GÖRA ELLER ÄTA SKITEN lol <3

Vad mycker jag tycker om julen! Vad mycket jag saknar när vi var en hel familj som firade tillsammans på det viset. Jag och Martin bygger vår egna familj och våra egna traditioner, dock, och jag ser fram emot när vi väl får in barn i bilden. For now skämmer vi bort mina brorsöner, yikes vilken hög med presenter vi råkade få ihop till dem… :o

13

Som ett knytnävsslag i ansiktet insåg jag det först för två dagar sedan; Det är snart den nittonde juli igen. Det är snart ytterligare ett år sedan Anna gick bort. Jag var inte beredd, jag var mitt uppe i sommaren och jobbsök och planer inför veckan och så fick jag syn på kalendern. Blir man någonsin beredd? Kommer det någonsin bara att vara som vilket datum som helst, utan detta begär att få ventilera och reflektera? Jag tror inte det.

Tretton år, alltså. Det är inte klokt. Jag tänker fortfarande på henne i stort sett varje dag. Det är så många situationer där jag kan föreställa mig hennes reaktion, och så många situationer där jag nyfiket undrar över vad hon skulle ha sagt och gjort. På så sätt är hon ju ändå alltid närvarande, även fast jag har glömt bort hennes röst. Man borde spela in och ha kvar rösten efter sina älskade. Borde börja göra små röstinspelningar med kärlekshälsningar och skratt och lämna åt Martin, så att han har något om jag väl försvinner. Vill ha detsamma av honom. Vill inte glömma bort rösten för någon mer, ni vet.

Jag är inne i någon form av period då jag mest bara känner vrede i min saknad. Jag är arg på henne för att hon är borta. Det är småsint och dumt av mig, jag förstår det, men jag är så djävla arg över att det här är hur livet ser ut nu: utan Anna. Det är inte rättvist. Jag fick inte vara med att välja detta, så varför måste jag ta konsekvenserna av det? Jag låter som ett ilsket och felaktigt barn, men vissa känslor ÄR barnsliga. De kanske behöver vara det, jag vet inte. Trots att jag är arg så gör det ju fortfarande så förbannat ont i hjärtat när jag tänker på henne och saknar henne, och saknar henne GÖR jag.

Jag vill väl egentligen säga något smart och vettigt, men jag har bara detta blödande hjärta att erbjuda just nu. Och ilskan, den där fullständigt ovettiga och oförutsägbara ilskan över att hon är död.

Det blir väl inte smartare än såhär, antar jag.

Som alltid:

Jag saknar dig.
Jag älskar dig.
Sov gott, älskade syster.

Ohanterligt

Nu när julmusikssäsongen kommer igång på riktigt så uppstår samma gamla problem, som alltid: Den där låten jag älskar men som jag också anknutit till min syster = blir ledsen varje gång jag hör den. Ibland krävs det att jag lyssnar på den om och om igen, för att ta udden av den. Det hjälper, men tydligen bara per säsong. Nu, ett år senare, lyssnar jag och blir direkt tårögd och känner snörpet i hjärtat. Det är inte rimligt!

När slutar man sörja? Jag antar aldrig. Hon kommer ju att saknas mig resten av livet. Det går inte en dag utan att hon susar förbi i mina tankar, om än så bara i någon millisekund. Jag bara …jag vet inte. Jag bara önskar att jag kunde lyfta luren och ringa henne och säga ”du kan aldrig ANA vad som hänt nu!” och liksom sådär systerskvallra kvittrigt i telefon en stund. Jag älskar mina bröder, men ibland behöver jag min syster.

Det är tungt. Det är alltid tyngre kring jul, det vet jag ju. Eller ja, det börjar med hennes dödsdag i juli och går vidare till hennes födelsedag i september, och när man tror att det är över för i år drabbar julen med alla känslor, varje gång. Jag borde ha lärt mig nu. Det har gått 12 år. Det är inte nytt längre. Det BORDE inte göra så ont längre!

Jag HATAR att jag har tappat bort hennes röst, dock. Den får jag aldrig tillbaka. Den finns inte inspelad någonstans. Den finns kanske kvar hos de andra, men hos mig har den gått förlorad. Och det skaver och skadar, det med. Jag önskar att jag åtminstone kunde finna tröst i ljudet av hennes skratt. Jag har breven, dock. Jag har breven hon skrev och jag kanske inte klarar av att läsa dem, men de finns ändå där OM jag vill. Jag är ledsen att jag inte orkar läsa dina brev, Anna. Det gör bara för ont.

Jag är ledsen för så väldigt många saker i allt detta. Ni som har fått lyssna på mig IRL efter ett par glas vin vet en stor källa till alla dessa känslor, och min oförmåga att hantera. Min ständigt gnagande känsla av otillräcklighet, min önskan att ha kunnat ändra, rädda. Det går inte över, det heller. Jag önskar att det gjorde det.

Jag har ju absolut nått ett stadie där det går att prata om henne och saker hon gjort och sagt och kunna skratta åt det. Bra stunder, ni vet. Sådant som läker och för oss samman. De sticker alltid ut mer än de mörka sidorna, men någonstans så gnager det ju, det också.

Fan Anna. Jag kan fortfarande inte hantera att jag inte längre har dig kvar. Jag hoppas att du in i det sista förstod hur älskad och uppskattad och underbar du är. Att du skulle komma att bli saknad när du väl försvann. Jag tror inte att jag är den enda som går under av det här, så ofta.

Jag hade bara så väldigt gärna velat få lägga en klapp till dig under granen. Något som fått dig att skratta och bli glad. Men det går inte. Jag får tända ett ljus istället, och försöka hålla humöret uppe när den där låten spelar.

Jag vet inte ens om det är en välsignelse eller förbannelse att ha dig så hårt inrotad i den här låten. Den påminner om dig, och det är ju både på gott och ont, ändå.

Jag saknar dig.

En födelsedag: 38

Det är så kort tid mellan dödsdagen och födelsedagen, så man hinner inte riktigt komma till nya insikter. Det finns inte så mycket jag kan tillägga just nu känner jag.

Idag hade varit din 38-årsdag. Jag önskar att du hade varit här och firat den med oss. Jag önskar att vi hade ätit tårta och snackat skit och garvat åt dina dåliga skämt och haft en riktigt bra dag ihop. Det hade varit fint.

Du är oändligt saknad. Mitt hjärta spiller fortfarande över av kärlek till dig. Du är och har alltid varit en förebild, min älskade syster, vår stolta pionjär och en av de få som någonsin skulle kunna förstå mig fullt ut. Jag tänder ett ljus för dig idag, och tänker på dig. Som vanligt undviker jag att läsa dina brev, för sistgång jag försökte bröt jag ihop fullständigt. Det är lättare att stå ut med saknaden när jag inte har din röst i huvudet.

Älskade Anna. Grattis på födelsedagen 

WordPress theme: Kippis 1.15