Jag vill ha en egen måne

På något sätt har det gått ett år till. Är det inte fånigt så snabbt tiden springer ibland?
Det är så märkligt att tänka på, när man verkligen TÄNKER på det. 14 år. Vad gör man så länge utan en syster? Vem skall jag prata med när jag inte kan prata med DIG om alla dessa grejer som snurrar i huvudet och som jag vet att du hade haft världens bästa svar på? Fredrik och Ricard är bra, de gör sitt bästa och de är så himla fina och närvarande, men …de är ju inte du. Jag är inte du, heller. Jag tror de känner samma som jag, att du saknas oss och att världen är en tristare plats utan dig. ”Tror”, vafan. Jag VET att de känner samma. De gör vi alla, Anna. Fy fan vad du saknas oss.

Bobby och Sigge har börjat bli så stora! Vilka häftiga små killar detta är — du hade älskat dem! Vilken störtball faster du hade varit, hörru. Kanske lite läskig emellanåt för du kunde vara så  INTENSIV, men när du älskar så hjälp vad du älskar. Varken dina syskon eller syskonbarn skulle ha något att rädas. Ricard och Sanna väntar ju barn nu också, hur häftigt är inte det? Båda dina småbröder har bildat jättefina små familjer. Jag har också en familj, även fast den än så länge ”bara” består av mig och Martin. Med tiden ändras nog det, också.

Insåg tidigare idag att jag har noll koll på när du begravdes. Är det konstigt att jag inte vet? Det var en fruktansvärd dag. Den värsta dagen var ju såklart när du dog (och jag slutar aldrig spela upp scenen då jag fick reda på det, det kommer aldrig att försvinna ur mitt huvud och jag HATAR att jag har alla ljud och dofter och förnimmelser så starkt inpräntade i skallen medan jag har glömt din röst. Hur kan en sekund vara så mycket viktigare än 21 års systerskap? jag fattar inte) men herregud Anna, din begravning. Jag trodde inte att jag skulle klara det. Jag höll på att inte klara det, men starka kärleksfulla händer i mina och jag minns nog det mesta, tror jag. Jag har lite luckor. Det kanske är normalt? Jag vet inte. Jag vet att fikan efteråt var förlösande och väldigt fin. Vi pratade om dig.

Mommo bor på ett hem nu. Det gör mig ledsen. Det skulle ha gjort dig ledsen, också. Jag tror att du hade släppt ALLT och åkt till Gotland i vintras och stannat där, med henne. Du var så himla bra på det sättet, men det finns såklart många dåliga saker med att släppa ALLT och åka iväg, också. Jag vill inte minnas dig för något du inte var. Du var inte perfekt. Det är ingen av oss. Det är ju därför vi älskar varandra, liksom. Du hade så många svarta sidor som var jobbiga att hantera och en av mina största sorger är ju att jag inte orkade hantera, att jag behövde en paus och att du under den pausen …försvann. Det kommer jag aldrig att kunna släppa, och jag känner att jag svek dig. Jag svek dig och jag kan inte förlåta mig själv för det, men jag var tjugo och jag hade inte orken att bära allt det där, åt dig. Jag önskar att jag hade orkat. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, uppamma alla krafter jag hade och burit dig genom stormen för jag älskar dig och jag önskar att du fanns kvar hos oss.

Jag vill inte bli långrandig här. Jag ville bara säga något. Ett litet hej från din lillasyster som älskar dig och som tänker på dig varje dag och saknar dig. Fy FAN vad jag saknar dig. Det sliter och tär och jag vet att det hade gjort dig arg för du vill mig inget illa, du vill mig allt gott i världen, men jag kan inte släppa sorgen heller. Det går inte, hur gärna du än hade velat se mig lycklig.

(du hade tyckt om Martin. Han gör mig lycklig. Du hade älskat att retas med honom och jag tror att ni två hade gaddat ihop er och retats med mig, för att ni älskar mig och för att det hade fått mig att skratta.)

Som alltid; Jag saknar dig. Jag älskar dig. Sov gott.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: