Ord

IMG_20141203_212917

Jag klarar aldrig av att läsa ut It utan att börja gråta. Jag älskar verkligen den boken, men den är fruktansvärd att läsa ut och lägga ifrån sig. Jag har ju tjatat om It/Det här förut, och ni kanske själva har läst boken och då är väl detta överflödig information, men boken handlar alltså om sju barn som under en sommar blir oerhört nära vänner och tvingas slåss mot ett monster de sedan tror att de dödat. Efter detta så glider de ifrån varandra, och pga omständigheter så glömmer de bort varandra och vad som hände den sommaren totalt. 27 år senare återkommer monstret och de samlas igen, och knyter åter igen starka band till varandra och lyckas tillsammans minnas allt som hände dem. Och sedan lyckas de mot alla odds vinna, och de börjar glömma varandra igen. Och här slits hjärtat sönder, för de är så djävla viktiga för varandra men de glömmer bort. Orden ovanför är Mike som avslutar sina dagboksnoteringar kring alla händelser, eftersom nu även han börjar glömma, och det är bara så hemskt.

Man är så djävla livrädd för att glömma bort människor. Jag är så djävla livrädd och förtvivlad för att jag har börjat tappa bort Anna mer och mer. Jag har ju glömt hennes röst. Jag börjar glömma mer och mer av henne. För varje dag som går så är fotografiet jag har av henne på min hylla där hemma en allt större verklighet, och det tredimensionella hon egentligen var försvinner allt eftersom. Vilket i sig är så djävla löjligt, för Anna hatade att vara med på kort och den bilden jag (och alla andra i familjen) har en kopia på hemma är den enda där hon ler lite mot kameran. Det känns så fel att det som mest påminner mig om henne är något som är inte är hon, alls.

Jag läste Det första gången när jag var 12, har jag för mig. Och den boken har följt mig genom livet sedan dess. Jag kände igen mig i ensamheten och det hopplösa, och jag har på något sätt ibland önskat att jag fick vara en av de sju i The Loser’s Club, just för att de har en så djävla fin vänskap. Vilket i sig är sjukt, för de lever också i en stad där ett monster äter barn och de har alla ganska problematiska situationer hemmavid (av varierande grad).

Tidigare har jag alltid tyckt att Bill är den bästa karaktären, men plötsligt nu under min senaste genomläsning så är det Ben jag allt mer sympatiserar med. Ben har alltid varit en favorit, men inte på samma sätt som nu. Jag undrar varför. Jag antar att jag läser boken annorlunda varje gång pga blir äldre, får andra egna livserfarenheter och så vidare.

Men slutet gör mig förtvivlad varje gång. Det kniper i hjärtat på mig. Jag vill bara gråta. För på något sätt så är det ju så djävla verkligt för mig, det där med att glömma bort någon man inte alls vill glömma.

I loved you so much.

Hur det en gång var

DSC_0105

WordPress låter mig inte lägga upp bilden jag ville lägga upp så jag får se ifall det lossnar senare så att jag kan skriva det jag ville skriva.

Jag blev i stort sett klar med vardagsrummet igår, men sedan ringde Martin och berättade att han måste jobba i helgen och efter att ha spenderat en halvtimme i telefon med honom (♥) så bestämde jag mig för att sluta hetsstäda och istället ta det lite lugnt och städa vidare idag + imorgon – tidigare var ju planen att ha allt städat innan han kom hit imorgon, så :)

Började klockan sex idag också, vilket innebär att jag går hemåt vid tre. Har ett paket att hämta ut på posten, kanske fler än så ifall det hinner dyka upp något.

Tränade lite rodd igår. Tror att jag gör rätt, det kändes som fan i armar och rygg efteråt i alla fall ;) Det känns dock inget idag. Jag hoppas (ja, konstigt nog :P) på träningsvärk senare idag så att jag åtminstone kan få kvitto på att jag har tränat muskler jag vanligtvis inte brukar träna, annars känns det ju inte som att träningen har tagit..?

Jag kom igår på väg hem från jobbet att tänka på när vi på lågstadiet fick ta med oss röda ljusstakar till skolan, som vi hade på våra bänklock. Så sista veckan innan jullovet så släckte fröken (Karin <3) ner klassrummet sista timmen eller så varje dag, och vi fick tända våra ljus och så läste hon högt för oss ur ”Marias lilla åsna” (…heter den va? :D) och det var så himla fint. Jag tror att vi åt clementiner också. Det var bra grejer, man behöver inte vara troende för att kunna uppskatta en mysig stund och en söt saga :) Jag kan sakna sådana där enkla grejer. Som att sitta i grupp och julpyssla, så fint. Komma hem från skolan, rödkindad och andfådd och iskall och kunna ge mamma någon pinne med silkespapper som man dekorerat och som enligt fröken skulle sitta i julskinkan – och mamma satte den såklart i julskinkan. Skall det vara så skall det vara :)

Julen alltså. Love it. Har alltid älskat julen – till och med mer än jag älskat mina egna födelsedagar. Utöver stämningen och maten så har jag alltid varit så drattans förtjust i att få lov att GE BORT saker. Köpa presenter. Planera. Se hur glada folk blir när de öppnar sina klappar och faktiskt uppskattar det man köpt åt dem.

Som barn brukade jag alltid handla med mig en blomma hem till mamma och godis till båda föräldrarna när jag var på stan. Det är så fint att få ge. Love it. ”Skall vi inte hoppa över julklappar i år..?” frågar mamma ibland. NÄ. Ta inte ifrån mig det jag ser fram emot mest på hela året, pls. Hon lyssnar :) Julklapparna är kvar. Bra grejer.

WordPress theme: Kippis 1.15