Min presentation, IGE Day

Hej! Mitt namn är Carina, jag är nästan 30 år gammal och jag har jobbat på Procera i snart två år. Jag jobbar inom signaturutvecklingsteamet, så mina arbetsuppgifter går främst ut på att testa datorspel och mobilappar, och sedan dokumentera hur trafiken ser ut och skriva hur man identifierar vilken app folk använder eller vilket spel som är populärast.

OLD-SCHOOL-cell-phone

När jag växte upp så ”fanns inte” mobiltelefoner. Min far skaffade en mobiltelefon som var gigantisk, stor som satan och väldigt omständlig att ta med sig. Min mor minns mobilen med orden “den var större än en tegelsten och vägde typ 10 kilo” Jag kan ha varit 10-12 år då.

Efter att jag slutade nian (för 15 år sedan!) tog jag mina besparingar och köpte min första egna telefon, efter att ha strulat med min systers väldigt kassa Motorola ett tag.

Det var en Nokia 5110. Den hade Snake, och man kunde både ringa och skicka meddelanden på den. Internetåtkomst på mobilen var det inte ens snack om, det var ju långt ifrån standard att ha internet HEMMA på den här tiden. När internet kom var det slött som tusan, man använde Netscape Navigator fram tills Internet Explorer kom. Om någon ville ringa ett samtal fick man koppla ner internet så länge – det gick nämligen inte att ha både hemtelefon och internet uppkopplade samtidigt. Vi hade även en fax hemma, och detsamma gällde där: väntade pappa på ett fax fick man stänga ner internet och sätta sig och vänta. Och vänta. Och vänta. Allt emedan man fick lyssna på det där väldigt speciella ljudet som en fax ger ifrån sig.

Att installera ett spel på datorn krävde ett tjugotal disketter man skulle byta mellan och det tog en timme eller två innan man kunde få komma igång och spela sitt spel – ifall inte datorn kraschade innan man hann färdigt. Jämför med idag, när du kan köpa ett spel på DVD eller via Steam och ha det installerat och klart på mindre än en kvart. Eller ja, inte ens det. Tar det en kvart så skall det banne mig vara ett bra spel för att man skall orka vänta så länge.

 

På den här tiden delade jag och mina två småbröder dator, så efter att pappa skaffade internetabonnemang så slogs vi om vem som skulle få sitta vid datorn. Vanligtvis fick vi turas om att sitta en halvtimme åt gången. Jag fick min fars gamla laptop när jag var 17, och det tog ungefär 45 minuter från det att man startade datorn tills man faktiskt kunde ANVÄNDA den till något, som att surfa. Den hade 2 gig hårddisksutrymmet och 512 Mb RAM, att kalla den “långsam” vore inte ens halva sanningen. Det gällde att planera i god tid ifall man ville sätta sig och surfa lite.

 

Det tog nog runt fem år till innan jag hade en mobiltelefon (från 3, ensamma om att erbjuda videosamtal!) som hade möjligheten att surfa på internet, men det hela var väldigt åbäkigt och begränsat så jag använde aldrig funktionen. Det var egentligen mest någon nyhetssida man kunde komma åt, vad jag minns. tumblr_mylsv93S9s1t1xmv9o1_500

Min iPhone 3Gs som jag köpte för runt 6 år sedan är den första mobiltelefon jag haft som har haft ett smidigt sätt att använda internet, och den är då heller inte den första som har haft en vettig funktion för detta. Det jag försöker säga är att vi har gått från att ha mobiltelefoner där sms och Snake var det häftigaste man kunde göra (och få spel idag kan slå Snake, för den delen!) till att ha mobiltelefoner redan i ung ålder, där vi med en lätt beröring med fingret kan komma åt allt från de senaste spelen, bloggarna och nyheterna till att kunna kommunicera med vänner och främlingar på andra sidan jorden – min far bor på Filippinerna och trots att det är dyrt som sjutton att ringa vanliga samtal till honom så kan jag nå honom gratis via t.ex. Skype och Viber. På min tid fick man cykla en halvtimme i regn för att ta sig till videobutiken för att hyra videofilmer – nu tar man fram sin smartphone eller surfplatta och startar Netflix och streamar det man vill se direkt.

 

Tekniken går väldigt snabbt framåt. Vi har idag valuta som är helt och hållet digital (Bitcoin och dogecoin, t.ex.), åldern för folk som har egna mobiltelefoner sjunker hela tiden och i takt med det så släpps mer och mer program anpassade efter unga barn och tonåringar. Det dyker upp allt fler bloggar på internet, trots att det för några år sedan verkade ha nått sin kulmen. Vi har sidor som tumblr och instagram, som gör det väldigt lätt och väldigt lättillgängligt för folk att dela sin vardag. Microbloggande i form av Twitter, allt fler funktioner på Facebook som gör sidan mer underhållande för gemene man där du via din telefon och ett par snabba knapptryck kan lägga upp en bild eller text för att berätta vad du gör just NU.

tv_project_runway02

När allt går framåt i den hastighet det gör nu så är det viktigt att vi hänger med. Det som är det senaste idag kan vara förbisprunget och bortglömt imorgon. Tänk er som Project Runway: One day you’re in – the next day you’re out. Det innebär att vi som jobbar med tekniska yrken hela tiden möter nya, spännande uppgifter. Det står aldrig still. Vi har dagligen nya projekt att sätta tänderna i, och när vi väl har dötid att slå ihjäl så kan vi alltid ta ett steg tillbaka och se över det vi gjort tidigare för att ständigt förbättra och hålla det up to date.

 

Har man ett intresse av data, datorer och teknik så kommer man att trivas med ett sådant här yrke. Jag följer bloggar som dagligen uppdaterar med de senaste spel-releaserna, jag läser tekniknyheter och försöker hålla mig a jour med vilka nya konsoller som skall släppas, vad som förväntas bli den nya stora telefontrenden, vilka appar som är populärast för chat och spel.

 

Det viktigaste är inte alltid vilken utbildningsbakgrund man kommer ifrån – jag själv är grafisk designer med utbildning i lingvistik – det handlar snarare om att man skall vara intresserad och open-minded. Jag älskar att lära mig nya saker och letar ständigt efter nya spännande utmaningar.

 

De egenskaperna är vad som gav mig jobb här på Procera. Jag har inte läst en rad programmering i mitt liv, men jag kunde bidra med ett nytt sätt att se på saker och ett annat tankesätt. Det var svårt i början, det var en hel del för mig vitt främmande saker att sätta mig in i – men samtidigt som det ibland kunde bli lite överväldigande så har jag njutit av varje sekund på Procera. Det är inte ovanligt att man kan känna längtan att komma in till kontoret för att få plocka upp det man jobbar med och attackera problemet från en ny synvinkel och få lära sig något nytt. (vanligt att kollegorna tar med sina datorer hem och fortsätter jobba!)

 

Vi är inte många tjejer på kontoret. Bortsett från jag så är det två tjejer till som jobbar här på Malmökontoret, Hanna och Sara. Båda är just nu mammalediga, så jag är för tillfället ensam tjej här. Är det något jag märker av? I ärlighetens namn inte. Det som främst skiljer mig från killarna här är att jag ibland har kjol eller klänning på mig, och att de vanligtvis INTE har det – även fast det inte skulle vara något dåligt om de en dag kom in i kjol ;)

 

Det gäller att hitta rätt. Jag har arbetat på mansdominerade arbetsplatser där jag som tjej varit utesluten ur gemenskapen, där jag varit utsatt för en del förlöjligande kommentarer och där det stått klart och tydligt att de (tyvärr!) ser ner på mig för att jag är kvinna. Man får stå på sig, man får fortsätta att veta att man visst är kick-ass och helt enkelt beklaga de som inte förstår vad de går miste om när de decimerar mig till ett kön och fråntar mig rätten att vara en tänkande individ. Stanna ALDRIG på ett ställe som får dig att ifrågasätta ditt värde och får dig att tro att du inte är skicklig, kunnig eller en tillgång. Leta vidare, och hitta RÄTT. Jag lovar att det finns en plats för er där ute – ibland får man slåss för sin rätt att vara där man är och ibland får man helt enkelt bara försöka sålla bort rötäggen och gå vidare innan man hamnar där.

img0.tv4cdn.se

De hinder jag kan stöta på i arbetet på Procera har inget med att jag är tjej att göra, utan det handlar om min kunskapsnivå. Eller visst, det kan vara lite svårt när vi spelar innebandy och jag krockar med någon som är fysiskt större än mig eftersom det oftast slutar med att jag ramlar omkull, men det kan jag också undvika genom att vara snabbare och smidigare än de jag spelar med.

Vad gäller kunskap så kan jag alltid försöka springa om även där. INGET står i vägen för att jag skall lära mig mer, och i ärlighetens namn är det inget som säger att jag inte skulle kunna bli bättre än killarna jag jobbar med (som för övrigt är riktigt djäkla duktiga på det de gör!) Det handlar bara om vilja och motivation och möjligheter att få lära sig och att hela tiden vilja utvecklas.

 

I ett företag som Procera så uppmuntras viljan att lära sig. Procera vill ha anställda som trivs med sitt jobb, som vill utvecklas, som vill förbättras och kunna bidra med något nytt. Ett bra exempel: När jag precis hade börjat jobba här blev jag skickad på en veckas kurs på Varbergskontoret för att lära mig mer om vår produkt och vad vi faktiskt sysslar med. Jag satt i en vecka och var enormt kluven mellan två ganska överväldigande känslor: Glädje över att få vara här och att få LÄRA mig något – och total panik över att jag förstod väldigt lite av det de sade. Det var rena rama ryskan för mig. Efter veckan var slut åkte jag tillbaka till Malmökontoret och kände en viss oro över att jag inte hade lärt mig så mycket som jag hade velat eller räknat med. Ett halvår senare satt jag i medarbetarsamtal med Sandra från HR och min högste chef från Kanada, som frågade mig bland annat vad jag hade tyckt om den utbildningsveckan. Jag sade som det var: Jag hade stormtrivts men samtidigt inte lärt mig så mycket som jag hade velat, för det var för mycket och för nytt för mig. Inga problem, sade de, vill du gå kursen en gång till? Jag tackade ja, och förra sommaren deltog jag på nytt i new hire-utbildningen (som den här gången var nerbantad till ungefär 3 dagar istället för 5) och jag är väldigt tacksam för den möjligheten. Jag förstod så mycket mer, och kunde till och med bidra genom att svara på frågor istället för att sitta och stirra ner i bordet och hoppas att de inte skulle fråga mig.

transsymbol1Det är helt enkelt viktigare vad du har i huvudet och hur du vill använda det, än om du är tjej, kille eller något där emellan.

 

Frågor?

 

Lite intressanta länkar:

http://malmo.coderdojo.se

http://devopsreactions.tumblr.com (igenkänningshumor programmering)

http://womengineer.org

http://datatjej.se

https://www.facebook.com/groups/176386717211/ Geek Women Unite! (Sweden)

WordPress theme: Kippis 1.15