Alkoholiserade robotar och plastpärlor

snögubbe

Färdig med Alex och Olofs julklappar, nu skall de bara slås in! (julklapparna alltså)

Jag har även hämtat två paket på posten, varav det ena var till Yvonne (Martins moster) och det andra var till …mig! Det var leggingsen jag köpte i OKTOBER som äntligen dykt upp, fuck yes! Får se ifall jag har dem på mig imorgon, det blir ni varse imorgon bitti isf ;)

Annars har jag mest slötittat på Futurama och pysslat. Lägenheten är en enda oreda så jag får ägna lite tid imorgon åt att försöka få ordning på saker här hemma. Jag åker ju till Göteborg på fredag så det hade varit fint att komma hem till en någorlunda städad lägenhet på söndag kväll ;) Jag blir ju så glad när det är städat och fint hemma. Just nu är det dock pysselverkstad överallt, känns det som. Antalet pärlor jag har spillt på mig själv/soffan/golvet ikväll är okänt, men det var mycket vill jag lova!

Nåväl. Jag har kommit på rätt köl igen efter min tidigare djupdykning, och det är bra. Det innebär inte att jag INTE saknas sönder efter Anna – det innebär bara att jag fungerar som en vanlig människa igen. Hon är ständigt närvarande, och ibland blir det mer verkligt än annars. Jag hoppas att jag inte skrämmer bort någon när jag hamnar i det svarta djupet, men jag måste få spilla ur mig sådant där ibland. Jag misstänker dock att ni har förståelse, och jag älskar er för all kärlek ni skickat ♥

Nu skall jag krypa i säng och läsa lite. Får se hur drömmarna tar sig inatt; kommer jag att gifta mig, kommer jag att få tentakelmonster kastade på mig, kommer köksporslinet att börja tillbe stenänglar – vem vet! Jag vet, men först imorgon. Så ja, dags att påskynda morgondagen lite med andra ord.

Godnatt o/

Ett inlägg om känslor utan ände

anna_carina

När jag skulle somna igår så gled jag först genom ett stadie av outhärdlig längtan och tomhet. Ville bara lyfta telefonen och ringa henne. Skvallra, få råd, snacka skit och bara …vara. Få prata med någon som jag inbillar mig förstår mig BÄST. Som vet precis var jag kommer ifrån, som sitter på rätt ord och som kan relatera till allt jag har i huvudet. Som jag älskar, villkorslöst. Och som jag saknar så att det skär i mig.

Det var tungt. Jag tog mig igenom det, som vanligt. Det finns ju inget annat sätt. Jag kan bara gå vidare, det är den enda vägen som finns. Jag hade kunnat byta allt i världen mot att den andra vägen hade funnits kvar. Möjligheten för telefonsamtal. För kontakt. För att kunna åka till henne och krama på henne och få vara hennes lillasyster igen. Inte denna tystnad, denna svärta jag ibland tror att jag skall drunkna i.

Vi pratar så sällan om henne. Det kanske gör för ont, jag vet inte. Sist jag försökte berätta något sådant där slentrianminne av saker vi gjort och sagt och varit så började jag gråta, förtvivlat. Det har gått så lång tid och jag har börjat glömma bort hennes skratt, hennes röst, henne. Och samtidigt så är hon ständigt närvarande, ständigt saknad, ständigt älskad. Och jag lever mitt liv i fruktan för att jag skall förlora en till. En bror, en förälder, en vän. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Jag tror att jag skulle gå under på riktigt då.

Men ja. Det är snart jul, och jag har pyntat mitt gran och tänkt på henne. Hängt upp älgen på en av grenarna, mitt på framtill, så att den syns. Och jag förbannar mig själv för att jag förlorat hennes ängel. Vi hade varsin, båda är borta och jag vet inte var de tagit vägen. Det spelar väl egentligen ingen roll och det gör ju ingen skillnad, men jag hade velat ha hennes ängel i granen. Den är ett fint minne från svunna tider då vi tillsammans med bröderna pyntade ständiga julgranar hos moffa, mommo, hemma. Från tider då vi satt tillsammans i soffan och tittade på Kalle Ankas jul och alla andra töntiga TV-program som visas över jul.

Det gör ont. Det gör så förtvivlat djävla ont och jag kan inte skriva mer nu, för det bränner i ögonen på mig och jag vill inte gråta just nu. Det sparar vi till senare, tills jag är ensam och kan få fulgråta utan att skrämma kollegorna.

Jag behövde bara få skriva av mig lite. Ibland tror jag att det hjälper. Ibland tror jag att det gör allt så mycket svårare för mig. Jag vet inte ens. Jag vet bara att jag aldrig slutar älska, sakna, sörja.

Fan också.

Den som ser ut som en jättebebis; inte fågelversionen

IMAG0993_1

Dagens färg är kycklinggult! Nä, jag bara skojar. Det är svart, ifall ni inte ser det. Skjorta, jeans, stövlar. Och så lite revben i öronen. Dagens Zombie, gott folk. Väldigt oinspirerat, men vem bryr sig? :)

Kan se ut såhär också ifall det känns mer uppiggande:

Screen Shot 2013-12-10 at 07.18.20

Squeee~

Okej, jag sov klart bättre i nättras, men jag drömde ändå en massa konstigheter. Jag får nog bara vänja mig vid att det skall vara såhär aktivt i mitt huvud på nätterna. Gnåh. Typ njuta av de nätter då jag drömmer bra saker eller inget alls, och slipper vakna och fundera på ifall jag faktiskt gifte mig med Dr Who (??? kollar inte ens på serien ???) eller inte. Eh.

Det är tisdag, jag är inte lika stel i kroppen som jag trodde att jag skulle vara, jag lyssnar på Summoning och efter jobb idag skall jag gå till Panduro och köpa lite småsaker jag behöver till Olofs och Alex julklappar :) När jag kommer hem skall jag förmodligen se på film medan jag pysslar, men det kan bli någon TV-serie också. Får se vad jag kan hitta på att jag vill se, en idé hade ju varit att kolla på de där, eh, två säsongerna av South Park som jag ligger efter..?

Men men. Här blir inga barn gjorda! Nu skall jag jobba osv så vi hörs väl senare :) Tjipp och wog och ha en bra dag :)

<3 <3 <3

WordPress theme: Kippis 1.15