Någonting dröjer kvar i vindens fart, solens ljus i strandens grus och i tysta natten

normal_Annaskinersomensol

…och från ingenstans kom i lördags ett minne av Anna och jag berättade för Martin om en dag innan jul för åh så många år sedan som hon och hennes dåvarande grekiske pojkvän var på Gotland och hon och jag gick upp till Östercentrum för att hon skulle köpa cigaretter och jag skulle köpa tablettaskar och jag minns inte direkt vad vi pratade om men det var en bra dag. Det var hon och jag och vi gjorde systerliga grejer ihop. Och direkt efter att jag berättat om minnet för honom så bröt jag ihop totalt, mitt på övergångsstället. Var inte alls beredd på att jag skulle ha en sådan reaktion på att bara berätta om något så oskyldigt. Men förbannelse vad jag saknar sönder mig efter henne. Vad hade jag inte givit för att kunna lyfta luren och ringa henne och snacka lite?

Martin gav mig rådet att göra en scrapbook med mina minnen av henne. Bilder, citat, låtar – allt som är Anna för mig. Och jag tycker att det är en djävligt bra idé. Samla ihop allt och kunna plocka fram det ibland och minnas och sakna och älska och inte vara lika rädd att jag skall glömma bort. För den rädslan finns alltid närvarande: Att jag skall glömma bort att jag har haft en syster som heter Anna. Hennes röst har redan börjat suddas ut i kanterna. Hennes skratt likaså. Hur håller man fast i ljud som försvann för 8 år sedan?

Älsk. Sakn.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: