Men i ett barns ögon var det dugligt som husdjur

Men förresten, iochmed att jag fick ta reda på lite gammal disk så kom jag ju att minnas de här skitäckliga te-svamparna man höll på med när man var liten! Sysslade ni med det också? Det skulle hällas på té och sedan skulle de förvaras i en Big Pack-förpackning och när de började skiva sig skulle man få loss skivorna och ge bort dem till vänner. Som ett sjukt illaluktande inanimat husdjur via kedjebrev, typ? Det fanns ju till och med ett sådant där brev med skötselråd/bakgrundshistoria på varför man skulle ha de här djävla svamparna också, som man satt och skrev av för hand och skickade med Big Pack-lådan när man gav bort dem till sina intet ont anande vänner. Jag tror att min tid med svampen avslutades när mamma till sist tröttnade på den och spolade bort den, haha.

(och det värsta är att när jag nu googlar på tesvamp för att se vad folk har skrivit om det så är det något som säljs på bland annat Tradera, som hälsokost. dafuq?!)

Gudars skymning.

Jag fick i alla fall min svamp av Malin, en kväll då vi var ute på landet för att fira någon kusin eller något till henne. Minns att det var ett gigantiskt och väldigt vackert hus. Typ herrgård. Och sedan fick jag min Big Pack-låda och det handskrivna bifogade brevet och sedan hade man den stående i källaren. Och ja, djävlar vad den luktade äckligt! Det var väl bara en lättnad när mamma faktiskt spolade ner den. Jag tyckte inte om när jag var tvungen att gå ner och hälla på mer té på den, den luktade så surt och skarpt.

I retrospekt känns det som att det bara var en väldigt avancerad mögelklump faktiskt.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: