Masks of Nyarlathotep: När man inte riktigt känner igen sin spegelbild

Kanske en del spoilers för dem som inte spelat Masks of Nyarlathotep/kommit så långt som vi har (typ torsdagsgruppen; shooo!), så läs inte vidare om ni inte klarar av att låta bli att metaspela på saker jag bloggar om ;)

Baronessan, Catherine, blev förra veckan (”igår”) uppmärksammad av Anne-Claire på att baronen, Norman, saknade spegelbild. Detta blev dock aldrig bekräftat, och föll sedan i glömska i all villervalla och uppståndelse. Vi har ju åter en gång brutit oss in i någons hem, det är ju bara …eh… fjärde gången vi begår inbrott. Vad hände med att vara en laglig och väl respekterad medborgare? Ingen vet. Catherine bryr sig inte ens längre, hon har förlorat halva förståndet (började på 55 sanity points, är nu nere på 26…) och med alla dessa monster och kultister de hittills fått slåss emot så är inte inbrott någon big deal, tbh.

Så vi bröt hos in hos en misstänkt typ, en egyptisk kryddhandlare. Under tiden vi rotade genom hans bostad efter vad som helst som skulle kunna rättfärdiga vårt inbrott så hittade Catherine och Jack en spegel med en väldigt märklig ram, och medan Catherine försökte lista ut varför spegelramen kändes så konstig att se på fick hon syn på att alla i rummet henne bakom syntes i spegeln – alla utom Norman. Hon vände sig såklart om för att bekräfta att han faktiskt FANNS i rummet, och när hon sett var i rummet han var så försökte hon återigen se honom i spegeln. No luck. …dang. Catherine kallade till sig Jack och lät honom försöka se Norman, samma resultat.

Efter en del ytterligare drama och en plötslig insikt från Catherines sida vad det kunde vara för fel på Norman så var vi alla till slut hemma i Normans Londonlägenhet igen. Catherine spärrade snabbt in sig i sovrummet för att med hjälp av en trollformel hon råkat komma över försöka återställa Norman till sitt vanliga jag igen. Han är ju trots allt hennes make, självklart vill hon att han skall vara normal och inte ha en massa demoniska egenskaper.  Så ja. Hon chantade sin spell och efter en stund fick hon insikten att hon var klar. Men hon kände sig konstig. Kläderna satt inte som de skulle, och underkläderna spände åt. Hon reser sig, kollar i spegeln – och ser Norman. Snabb visitation av sin egen kropp, och det är en manskropp. Spegelbilden gör henne förskräckt, och hon viker snabbt undan för att slippa se spegeln. Ner i sängen, pistolen under kudden, täcket över huvudet. Kommer Norman in måste hon döda honom, för hennes enda hopp var att denna trollformel skulle kunna rädda honom.

Och in kommer Norman…

Dag 16 – Min första kyss

Det var sommaren mellan nionde klass och första året på gymnasiet. Medeltidsvecka, till och med. (skräll ;)) Jag hade träffat en trevlig kille på internet som jag hängde med i Nordergravar tillsammans med hans vänner, och jag var överväldigad. Från att ha varit den fula ankungen som ingen ens tittade åt så var jag omgiven av pojkar som faktiskt flörtade öppet med mig. Jag hade nyss fyllt sexton och solen sken och jag vet inte om det var på grund av uppmärksamheten eller ej men jag började ändå få lite känslor för han pojken jag hängde med.

Vi sms:ade som sjutton den veckan. En kväll var jag med dem nere på Norderstrands camping och när jag frös så trugade han på mig att låna hans jacka, så där satt jag och huttrade i hans för mig alldeles för stora jeansjacka och kände mig mer varm inombords än utanpå. Det var okej.

Så var det plötsligt fredag. Han och hans vänner skulle åka hem på lördagen, så det var sista kvällen vi skulle träffas. Vi satt och åt pizza i Nordergravar först och började sedan röra oss nedåt Östergravar där vi skulle hänga under kvällen. Killarna drack öl men jag såg bara på (började inte dricka någon form av alkohol förrän ett halvår efter att jag tagit studenten tbh) och livet kändes sådär fint och hoppfullt. Okej att jag hängde med ett par ganska sviniga killar, men …de tyckte ju att jag var SÖT.

Så när vi kom mot Österport från Nordergravar till så var vi uppe i någon diskussion angående att ekonomiröka och jag tyckte inte att det verkade något kul – jag gillade inte rökning då och jag gör det inte än idag. Men plötsligt, utan förvarning, så tryckte han plötsligt läpparna mot mina och blåste försiktigt in sin rök i min mun. Blev illamående av röken men det försvann liksom lite grann i det där att någon just tryckt sin mun mot MIN mun. MIN! Det händer liksom inte. Inte mig. Så ja. Rökäcklet försvann lite där jag sedan gick bakom honom ned för stigen och kände mig förvirrad och uppspelt och full av fjärilar.

Senare under kvällen satt vi i cirkel med massor av människor, människor jag aldrig sett förut utblandat med hans kompisgäng. Han satt bredvid mig och jag pratade glatt med killen om satt på andra sidan av mig. Vi pratade om gräsets vara och icke-vara, minns jag (fråga inte…). Han pockade på min uppmärksamhet och sade att han ville ha en puss. Innan jag han reagera (mer än att jag började rodna) så kysste han mig. Länge.

Hemma den kvällen kunde jag inte somna först. Jag låg bara där och filosoferade över den nya upplevelsen och försökte få in någon logik i hur någon kunde vilja kyssa MIG.

Jag var kär i honom länge efter det. Fjärilar i magen, ångest när han inte svarade på sms direkt och sedan så slutade han bara svara. Han bodde ju på fastlandet och jag var inget mer än ett litet nöje på medeltidsveckan. Men ja. Det var min första kyss och jag minns den än idag, sisådär 13 år senare. Hej :)

WordPress theme: Kippis 1.15