Dag 09 – Min tro

Min tro. Jag vet inte vem som hittat på de här olika rubrikerna, men är folk allvarligt talat så intresserade av att läsa vad andra tror på – i synnerhet i ett land känt för att ha så stor andel icke-troende?

Ohwell, jag skriver om det ändå. Kanske någon som känner sig upplyst och tycker att det är trevligt att få reda på en del till i pusslet som är Carina..?

Min familj har aldrig varit särskilt troende. Vi har inte pratat om det, någonsin, men jag har aldrig fått uppfattningen att vare sig min far eller min mor är troende människor. När jag var liten hade  vi en gammal barn-bibel stående i hyllan, jag TROR att min syster hade gått på kyrkans barntimmar och fått den, men jag är osäker. Jag brukade läsa den på samma sätt jag läste sagoböcker; det är ju ändå en del fantastiska historier däri. Som liten var jag väl på sätt och vis agnostiker; Jag trodde inte på att det fanns en gud, men jag tänkte att det kanske var bäst att lite sådär halvhjärtat ändå tänka lite på gud mellan varven – ifall att.

Det var nog först när jag kom upp i gymnasiet som jag till fullo var över på atheistsidan. Inte så mycket för att jag tidigare gått runt och tänkt på religion, utan snarare tvärtom; religion och min egen del i det hela var inte direkt intressant för mig, så det var först när jag fick en lärarinna som var väldigt troende som min egen eventuella tro kom upp till ytan för mig. Jag gav wicca ett försök, eftersom det är den ”religion” som jag fann mest sympatisk. Jag tyckte att hinduism var väldigt intressant också  – det tycker jag fortfarande, i båda fallen. Men nej. Jag tror inte på någon form av gud. Jag har försökt, men nej.

Jag respekterar folk för deras tro, oavsett vad de tror. Eller ja, i sekunden de attackerar mig för att jag INTE tror (det har hänt) så kommer jag att vända taggarna utåt och försvara mig. Jag har haft vuxna människor som hånat mig när jag var tonåring för min brist på tro. Vem gör sådant? Jag skulle aldrig attackera någon. Vad fasen stör det mig att folk tror på gud, oavsett manifestation?

Det var i Tyskland, faktiskt. En lärare som kom fram till mig – jag, den lilla svartklädda med det på den tiden djävligt fula håret (försökte av skum anledning få ut det blonda, så hade sådär 5-6 centimeter blonda rötter på det svarta håret) – och såg på mig med något som nästan var förakt. ”Jag vet vem du är” började han. ”Och när jag dör så hamnar jag i Himmelen. DU, du hamnar INGENSTANS!” och sedan flinade han hånfullt och gick sin väg. Allvarligt..? Nej, jag tror inte, jag är fullt medveten om att när jag dör så hamnar jag i jorden och sedan är allt slut. Men alltså. wat.

Jag använder kraftuttryck som Herregud, Djävlar, Fan, Helvete. Jag använder ord som Inspiration. Det betyder inget. Jag skulle kunna hitta på egna uttryck, men ens ståndpunkt ligger sällan i vilka ord man använder som svordomar ;)

Och vet ni vad? Jag kan ibland känna en viss avundsjuka gentemot de som är troende. De verkar väldigt trygga. De har en gemenskap jag saknar. Och för den delen är det väl aldrig omöjligt att jag hittar religion på gamla dagar. Dock tvivlar jag på det. Har jag hittills varit icke-troende hela mitt liv (bortsett från som sagt var de förvirrade försöken att lite halvhjärtat tro på en gud som KANSKE fanns när jag var barn) så har jag svårt att se att jag skulle hitta något som ger mig en helomvändning.

Jag använder fortfarande pentagram och sådant dock. Jag gillar dem och det de ändå står för. Jag skulle kunna bära ett kors om jag hade haft någon form av positivt åsikt för vad det står för. Ni vet. Men det är en annan diskussion, jag vill inte trampa någon på fötterna. Ta inte illa upp. :)

Men jag gillar Jesus Christ Superstar. Uh. Som random sidenote :D

WordPress theme: Kippis 1.15