Kategorier
2012-05

Can’t sleep, the clowns will eat me

Zombie 18 år

När jag var runt nio år gammal så sov jag över hos min mommo en kväll. I fråga om vad vi skulle se på TV den kvällen så deklamerade jag glatt för mommo att vi skulle se en ny TV-serie som började den kvällen – en filmatisering av Stephen Kings IT. Mommo såg tvivlande på mig efter att ha kollat upp detta i tidningen och frågade mig om det verkligen var något jag borde se, och jag ljög och sade att det var OK för mamma att jag såg detta. (jag ljuger fruktansvärt sällan, i det här fallet så var det ett sådant där ”en del straffar gud med detsamma”-tillfälle vilket jag strax kommer att komma till).

Snabb intermission här: När jag var ännu yngre, kanske fem-sex så var det ett par olika tillfällen då min storasyster visade mig ett par olika skräckfilmer på TV. En gång såg vi filmen ”Djävulens dotter” och jag tyckte att det var jätteläskigt. Det tillfälle jag minns bäst är den kvällen mamma och pappa hade främmandes och Anna lurade ner mig i gillestugan i källaren och berättade att hon hade något att visa mig om jag lovade dyrt och heligt att inte berätta för mamma och pappa (jag var ju känd som skvallerbyttan i familjen). Jag lovade storögt och satte mig tillrätta i soffan, och sedan kom det. Gremlins. ALLA DE LÄSKIGA SCENERNA. Gremlins som går runt med stora köksknivar, Gremlins som blir instoppade i micron där de exploderar, Gremlins som sjunger julsånger för en stackars gammal tant som inte kan fly när hon får syn på monstren eftersom hon är rullstolsbunden och sitter fast i trapphissen. Jag skojar inte. Min kära syster snabbspolade fram till alla de här scenerna, och jag var livrädd. Jag hade problem att sova i flera år efteråt, jag kunde se silhuetter av gremlins komma gående i hallen.

Den kvällen låg jag sedan där i min säng och såg monstren komma. Jag sov alltid med dörren öppen för jag tyckte det kändes tryggast. I storrummet klirrade glasen och mamma och pappa hade trevligt med sina gäster; i min säng låg jag och skakade och visste inte var jag skulle ta vägen för varje gång jag stängde ögonen så såg jag dem komma, morrandes, med knivar dragna och alla huggtänderna blottade. Det dröjde inte särskilt länge innan jag sprang in i storrummet och grät och berättade vad som hänt. (sade ju det, skvallerbyttan ;))
Men ja. Ett par år senare slutade jag se Gremlins på väggen utanför mitt rum.

Anyhooo. Man skulle ju kunna tro att denna upplevelse skulle ha givit mig ett visst sämre förtroende för Annas TV-tips, men icke. Anna hade ju såklart tidigare på dagen berättat för mig om IT och att hon skulle se det, och jag såg ju upp till min balla syster och ville ju också se den här coola serien.

Ni vet den där scenen precis i början, när Pennywise sitter i kloakerna och försöker locka ner Georgie att komma ner och hämta sin båt och en ballong (”We all float down here”), och han tvärvänder från ”charmig” clown till monsterclown med röda ögon och käften full av huggtänder på en millisekund? Det är precis då som jag bestämde mig för att det tryggaste stället för mig att sitta var på golvet bakom mommos fåtölj. Där satt jag tills det var slut, och tittade ibland ut på TV:n för att se ifall monstren var borta.

Jag tvingade mig själv att se sista avsnittet också. Det var ju fyra avsnitt allt som allt. Jag var TVUNGEN att se att det blev ett happy ending så att jag kunde sluta tro att jag skulle bli uppäten av en clown. (jag var även livrädd för varulvar och vampyrer – så till den grad att jag hade vitlök bredvid sängen ett tag).

Idag är IT min absoluta favoritbok. Jag fick den i födelsedagspresent av Annie när jag fyllde 11 och min hardcover är nu så sönderläst att inte ens tejp hjälper. Köpte den engelska pocketutgåvan nyligen och kommer att ta tag i att läsa den på originalspråk nu. Underbara vackra berättelse. (på nationella provet i Svenska i trean skulle vi skriva en uppsats på ämnet Kärlek; jag valde att skriva om DET.) Jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Jag vill citera en rad ur ”Nona” (Stephen King; ”Den förskräckliga apan”) här: ”Älskar du?” ”Ja, och sann kärlek dör aldrig”. (”Den förskräckliga apan” är även den galet sönderläst).

Jag skulle kunna fortsätta skriva på det här inlägget länge till, men jag tror vi stoppar där och återkommer till detta senare. Jag har massor av saker jag vill berätta om Stephen King, min syster, min kärlek till skräck och min uppväxt i böckernas värld. Men här sätter vi punkt för dagen•

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *