Don’t bring me down now – let me stay here for a while.

2006-10-21 @ 17:28:43

Varför brinner jag alltid på fel sätt? Istället för att brinna passionerat för mina varma känslor och framstå som en bättre person så brinner jag för mina misslyckanden och mitt självförakt. Vad mycket lättare allt skulle vara om jag bara kunde förändras på den punkten. Vad mycket bättre jag skulle må…
Jag är frusen, och funderar på att duscha. Igen. Jag har i stort sett just torkat, det är mindre än två timmar sedan jag duschade senast. För mycket vatten kommer att torka ut mig, men jag känner att jag andas bättre när jag är omgiven av värme. I brist på annan värme att tillgå är det inte ett dåligt alternativ.

Än en gång känner jag att jag måste sätta naglarna hårt i min tunga för att inte kunna prata. (metaforiskt sett) Det är så mycket jag vill säga, men det finns inga rätt sätt att säga det. Mina tankar är vapen som slåss, mina tankar är vapen för oss, mina tankar är det sista som ni tar. (jag önskar att det hade varit annorlunda. men ibland är det som att försöka kräla sig uppför en mur; man kommer en liten bit uppåt, och sedan glider man ner och naglarna slits av)
Fast varför dela med sig av ord ingen vill höra, kan man undra? Hade jag haft den uppmärksamhet jag behövt hade jag kunnat låta dig veta, hade jag känt av minsta lilla gensvar hos dig hade det varit allt som behövts. Men du är min mur, och mina fingertoppar blöder så förbannat.

Jag hatar bara känslan av besvikelse. Jag hatar att förvänta mig ett G och få ett U. Så känns det just nu.
Jag vet inte varför jag lurar mig själv att tro saker. Det är inte ditt fel, tro mig. Och hade jag kunnat välja hade jag valt nej, så är det bara. I alla fall med tanke på hur läget är.
Jag drömde om skönhet, och vaknade upp med ansiktet fullt av vårtor. (nej, jag är bara metaforisk igen, mitt ansikte är lika rent som alltid.) Jag undrar vad jag hade kunnat göra annorlunda? Jag undrar vilket vägskäl jag gick åt fel håll vid?

Allt känns bara så satans raserat just nu. Det spelar ingen roll vad, jag har börjat ge upp igen.
Imorgon när jag vaknar kommer jag att vara melankolisk, men ändå känna mig bättre till mods. Så är det alltid. Men med en stor djävla mur i vägen kommer jag inte att kunna ta mig framåt utan att slå huvudet igen. Gah, jag avskyr mig själv när jag är sådan här! Jag vill inte, hör du det?! Jag VILL inte.
Det här ger mig ingenting. Jag förstår inte varför jag lurade mig själv. Det händer så ofta att jag borde ha lärt mig vid det här laget.

Kanske jag borde skriva ett brev. Ett sådant där brev som inte kommer att bli skickat, men som ger mig möjlighet att ventilera lite och kanske lugna ner mig. Eller så bakar jag muffins och skiter i allt det här.
Vi får se.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: