2006-12-08 @ 10:47:58

När jag var liten så fanns det en fast mall, såhär SKALL vi fira jul, och inte på något annat sätt. Det var alltid samma grej, och det skapade en illusion av trygghet och lycka.

Dagen innan julafton: Först fick vi åka till moffa, när han levde. Sedan for vi till mommo, och efter -94 var det bara hennes gran vi hade att pynta. Sedan fick vi åka hem och pynta vår egen, varpå jag alltid såg på Elisabeth Potter (eller vad det hette? Det programmet med alla djur som dansade balett) och vi hade alltid våra egna, speciella prydnader, som vi slog vakt om för att själva få hänga i granen. Ingen annan fick röra MIN ängel!
Vi sprang runt alla fyra syskon, slogs med varandra i ren iver och nervositet, spelade Bingolotto med familjen och såg på när mamma gjorde knäck och julskinka. Sedan skulle vi sova, och det gick ju aldrig – jag menar, det var ju dagen före julafton!  När vi vaknade skulle vi liksom vara i den här magiska julaftonsvärlden där man fick presenter, där man fick äta julgodis hur mycket man ville och där man fick god mat och det var roliga tv-program.
Och plötsligt vaknade man, och insåg att man faktiskt lyckats sova! Så, jullovsmorgon i köket, storrummet eller källaren, beroende på a) var mamma lät en vara och b) var de andra syskonen befann sig. Sedan på med julkläder, och någon tråkig timme eller två gick innan mommo dök upp med sina julklappar. Så, ner med henne i gillestugan för att visa vår fina gran och för att storögt se på när hon lade sina klappar under granen (nya paket! de andra hade vi ju självklart redan kivats om och läst på när vi lade dem därunder dagen innan – ser man en jättekartong och man är nio år är det väl självklart att man är dödsnyfiken på vem som skall få den?) och sedan upp med henne i köket. Konstigt nog ägnade vi aldrig all denna dötid åt att leka med varandra; snarare föredrog vi att sitta själva på våra rum i en tyst och ivrig andakt, eller att sätta oss i källaren och zappa på våra tuffa kanaler; ni vet, trean, femman och z-tv. Ibland hade vi faktiskt sådan tur att vi hittade något att se på; rättare sagt, ANNA hittade något att se på, och hon var kung över fjärrkontrollen så vi satt tysta och såg på det hon ville se.
Sedan var det äntligen dags att äta lunch, och mommo fick alltid lova att sitta bredvid mig. Efter ett snabbt inmundigande av maten (den var aldrig så god som man fick för sig, haha) så sprang vi ner i källaren för att se vidare på whatever det var vi såg innan vi skulle äta, och för att claima våra platser i soffan. Mommo satt alltid bredvid mig här också, på samma sätt som mamma alltid fick sitta bredvid Fredrik och Ricard. Pappa såg aldrig Kalle Anka, han vilade (och spelade jultomte) eller var tvungen att ”fixa saker i affären” (och spelade jultomte).
Så fick vi våra saker efter Kalle Anka, och sedan kunde man ägna hela kvällen åt att leka, peta, pilla, läsa, drömma och sedan somna med ett leende på läpparna. (ett sådant där markattigt hagalet leende, det vill säga)

…och det var då. Sedan växte vi alla upp, och skall vi utgå från just förra året för att beskriva nutidens julfirande så vill jag berätta det såhär:
Vi (jag och Ricard, Fredrik jobbade) pyntade mommos gran, varpå jag höll på att svimma eller kräkas av en outhärdlig mensvärk vars like jag aldrig upplevt. Sedan åkte vi hem till familjen i deras nya hus och pyntade deras gran, och jag hängde där hos dem ett tag. Sedan gick jag hem till mitt, fem minuter därifrån, men kom sedan tillbaka för att äta, spela Bingolotto och snacka skit. Vi såg återigen på när mamma gjorde knäck och julskinka, och sedan gick jag hem och somnade utan några problem.
Satt klockan på ringning, och gick upp runt halv tio, tog en dusch och tog på mig mina julkläder. Sedan tog jag en frostig men uppfriskande femminuterspromenad hem till min familj. När mommo kom över satt vi oss alla i bilarna (mamma, jag och mommo i mommos – mamma körde, och grabbarna i pappas) och så körde vi ut på kyrkogården. (när vi var mindre var det bara mommo och mamma som for ut på kyrkogården, men med tanke på omständigheterna så var det det naturligaste i världen att göra numera) och så gick vi till Annas grav, där vi alla stod i tystnad och tänkte. Sedan tog vi en promenad tillsammans runt kyrkogården, till alla mommos döda släktingar och så till moffas grav. Sedan for vi hem och åt jullunch. Ingen stressade från bordet, alla satt vi i säkert två timmar tillsammns och åt och skrattade, och sedan märkte vi att vi nästan skulle komma att missa Kalle Anka. Det fanns en tystnad från hörnet där Anna skulle ha suttit, men vi hade henne inom oss allihopa, och Ricard lyckades faktiskt mantla hennes roll som Berättare av Mystiska och Märkliga skämt.
Sedan såg vi Kalle Anka tillsammans, även fast jag föreslagit att vi skulle strunta i det i år och se på något annat istället, och därefter började det vanliga tjafset om vem som skulle dela ut julklappar (tomte slutade vi med för fyra-fem år sedan) och det slutade som vanligt med att det blev jag och Ricard.
Kvällen ägnade vi åt att äta gott, de andra spelade spel och jag såg på Frasier, och sedan gick jag hem och somnade gott.

Och det skiljer sig. Varje år numera följer inte en utsatt mall, såhär måste det vara, utan vi kan i lugn och ro njuta av varandras sällskap, äta gott och inte alls oroa oss över vad vi får och inte får. Det känns konstigt att Anna inte längre är hos oss, men… Det är bara att vänja sig, vad annat har vi att göra?

Jag ser fram emot att få komma hem till min familj för att fira jul. <3

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: