Body stiff and cold

Mitt täcke har nog legat illa under natten. Jag är stel, öm och frusen, och i behov av värme.
Vaknade strax efter klockan sju, i ren panik och med en hemsk mara efter mig. Lyckades jaga undan henne, somnade om och drömde illa men inte lika illa.
Jag skall skriva ner vad jag minns av maran, men jag kommer att låta bli att skriva ut vilka de andra personera (utöver mig, alltså) är, eftersom jag inte tycker att det känns helt vackert att låta folk veta vad jag drömmer om dem i sådana här fall. (jag har däremot upplevt att folk blir sådär nyfikna och mysglada om man berättar att man drömt att man har haft sex med dem)

Jag bodde på ett studenthem av något slag, där jag hade en labyrintisk källargång nere vid förrådet. Jag hade varit därnere tidigare, och nu var det fest och jag gick ner igen. Orkade inte tända lampan i taket, utan gick sömngångargång med armarna utsträckta framför mig fram till mitt förråd varpå jag sprang in Bob*. Han hade på sig en kåpa av något slag, och var ytterst berusad. Jag insåg att han hade stått här nere i mörkret, i ensamhet, i flera timmar. Han blev närgången och försökte kela och allt möjligt, och jag slog honom ifrån mig flera gånger och försökte tända i taket eftersom jag trodde att det skulle hjälpa. Så kom jag ut i trapphuset igen, där jag insåg att jag var fast eftersom Bobs vän Mike* hade kommit dit. Det fanns två personer till där, en bekant, John*, och hans flickvän, Marie*. Jag satte mig ner och skakade av oro på ett trappsteg, för vi insåg att det här var Bobs hämnd. Han var fly förbannad för något han ansåg att vi hade utsatt honom för, någon form av mobbing och utfrysning. Jag var först ut. De släpade in oss i något rum som var inomhus och utomhus och ingethus på en gång, där jag blev brutalt våldtagen och mitt hår sönderskuret med saxar och knivar. Jag hade långa, vackra gyllene lockar, och jag fick som drömmare stå bredvid och se på och genom min närvaro försöka trösta mig själv. När det äntligen var över (det tog ett tag :() så var det de andras tur att utsättas för sina hämnder, men jag vet inte om jag glömt vad som hände dem eller om jag helt enkelt inte var medveten om det. Mitt hår blev i alla fall väldigt kort, fult, stickigt och brunt, och jag avskydde mitt utseende. Det var hämnden för att jag hade avvisat Bob när han ville ha mig.
Sedan gick vi upp ur källardelen och hamnade utomhus, vid en stor tågvagn av glas som gick på bredden på spåret istället för på längden. Min vän Lisa* fanns där ute, och blev indragen av Bob och Mike att följa med oss. Hon betraktade oss fallna nyfiket, och sedan kom vi till hennes hämndplats. Det hade gått rykten om att hon var lesbisk kom det fram, så hon blev indragen på en lesbisk bordell som var dekorerad med massor av läderharnesk med långa spikar och liknande. Jag gissar att hennes straff blev något liknande mitt. Sedan var vi tillbaka i glasvagnen alla, och kom till en tv-show. För ett ögonblick trodde jag nu att det här var en ny dröm, för det var partystämning och folk var glada och de gjorde reklam för kommande avsnitt av sin talkshow, och samtidigt fick man se män som täckte för stora fyrkantiga öppningar med vad som såg ut som grammofonskivor. När de satte dit den sista skivan fick man se att vi låg i varsin låda nedanför. Jag i den översta, sedan John, Marie och Lisa under mig. (alla fyra lådor stod på varandra) Allra nederst satt Bob, för när vi andra dött skulle något aktiveras som skulle få honom att dö.
Grammofonskivan aktiverade något som fick min lilla låda att börja fyllas med vatten, jag skulle få drunkna. När min låda var fylld skulle Johns låda fyllas med knivar, och sedan skulle det fortsätta så. Jag fick panik men försökte hålla mig lugn, och ville be Lisa om ursäkt eftersom jag uppfattade det som mitt fel att hon blivit indragen i detta – i synnerhet eftersom hon skulle vara tvungen att höra oss andra dö våra plågsamma dödar innan det var hennes tur. Hon i sin tur försökte trösta mig och få mig att tänka på annat än att jag skulle till att drunkna, och sedan lyckades jag ta mig ur drömmen.

Allt var så mörkt, så fruktansvärt, så elakt.
Jag tycker synd om Bob, som kände sig så förtvivlat utstött att han inte såg någon annan utväg än detta. Det var synd om alla de inblandade. Det var ingen vacker dröm, alls. Det var för mycket hat, för mycket avsky, och när jag vaknade var jag rädd och kände mig jagad och otrygg.
Varför minns jag alltid mina mardrömmar skarpare än jag minns mina vanliga drömmar? Varför är mina mardrömmar alltid mer logiska och mer sammanhängande än mina vanliga drömmar?

Drömmar som dessa gör mig orolig och dålig till mods hela dagen.

*fingerade namn. De har inte det minsta med personernas riktiga namn att göra.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: