Brains for dinner

Jag måste döda mina grannar.
De grillar. Om jag väntar tills de är klara kan jag döda dem och ta deras kött.

Eller så stänger jag balkongdörren och försöker överleva. Men… de skall ju äta KÖTT! Jag vill också ha kött. Grillat kött. Grillat kött med massor av grillkryddor och potatissallad. Jag behöver en grill. Eller någon som grillar åt mig.

Pasta för min del. Men det spelar ingen roll hur god min carbonara än blir, för jag vill ändå ha KÖTT. För länge sedan sist. Zombie blir rabiat våldsdreglare vid minsta lilla sniff av grillrök om hon inte får sin köttranson. Giev kött.

Lass mich deinen Kuss begrüssen

Klockan är sex. Om en timme stänger affären. Innan dess måste jag alltså lyckas bestämma mig för om jag skall orka laga mat eller inte. Fast det hade förvisso varit väldigt gott med pasta…

Jag har en tjänst att be er små rara läsare om!
Jag behöver ha tag på ett vapen i modell med alla dessa små sötnosar. Jag har googlat lite, men hittar inga återförsäljare av rymdpistoler online. Så om någon av er sitter på en länk med sådana där små plastliga ljuvligheter så vore jag världens tacksammaste Zombie om ni kunde dela med er av den! Finns ni i närheten någongång kan jag bjuda på Satanisk Paj eller Diaboliska Muffins som tack! :*
Om ni annars vet var man kan hitta snajdiga vattengevär, gärna ROSA, i rymdpistolliknande modeller, så är även sådana tips väldigt tacksamt emottagna!

Jag har skissat lite i Paint, samt hittat ett par snorsnygga stövletter för 900:-. Idéen börjar ta fastare form nu. Imorgon skall jag pilla på min symaskin; får jag liv i den är saken biff och då djävlar! :)

På bussen förut började min mobil ringa. Det var med stor stolthet jag tog upp den ur fickan, såg folks avundsjuka blickar riktade åt mitt håll, och så svarade jag. ALLA borde ha TMNT som ringsignal! Jag och Caroline satt för övrigt och lyssnade på den och filosoferade över den käcka kören som stolt och bastant sjunger sina små stämmor. Road, lycklig.

Pusi pusi.

Don’t say you want me, it’s understood

  • Redovisningen gick bra! Vi var inte sämst, läraren kom inte med några spetsiga kommentarer och klassen verkade inte helt uttråkad. Jag fick till och med dissa dem och framhäva mig själv lite, hoho ^^
  • När jag kom ut från lektionen hade jag fått TRE sms och ETT missat samtal. Oj. Kände mig väldigt populär, och så var jag glad för Caroline ville fika. Först skulle jag dock med Lotta till Malmö.
  • Jag och Lotta missade nästan tåget, sprang som dårar och satt sedan och flåsade halva resan. Andra halvan av resan dissade vi folk, bara för att upptäcka när vi gick av att en av våra klasskamrater suttit bakom oss. Oops. Djävla Shock hade inte alls den klänningen jag ville ha, istället hittade jag en supersöt Lip Service-klänning som gav trevlig hylla och som mina ben såg yummy ut i. Den kostade dock 1249:-, vilket var liiiiite över budget. Skall istället se ifall jag kan fixa upp mig på de där grejorna på Lip Service som jag satt och dreglade över häromveckan, Amanda vet vilka. Lotta tog en kik på korsetten men tror att den är bortom hopp. Blir alltså Tradera-auktion på den.
  • Fika med Caroline var som vanligt en enda skrattfest. Mycket bra. Fick heja lite på Magnus också, sedan sprang jag till mitt tåg. Nu är jag hemma.

I brist på bra outfit till Vogon nu (eftersom den dumma tyskan absolut inte alls tänker svara på varför det itne går att betala) så har jag nu kommit på världens roligaste grej. Den kräver sytid, nya skor och en förändring av hårfärg, samt ett stort sajberspejsat vattengevär. Jag skall fundera på hur pass uförningsbar den är så kanske jag delar med mig av planen senare.

My feet hurt och jag behöver ett par platåstövlar. Hittade ett par ljuvliga för 1400:-, ack! Nu skall jag söka runt lite på tradera :)

Bedhead bimbo

Förvirrande nog är jag hungrig. Det är förvirrande, för jag är sällan hungrig, och väldigt väldigt sällan hungrig så här dags. Onödigt är det också, för jag har ändå ingen mat hemma. Jag har ett äpple. Får äta det på väg till tåget sedan, tror jag.

All min irritation läggs för tillfället på den här snubben:

Random trumpetblåsare vars bild ligger på framsidan på sidan jag försökt logga in på i ett dygn. Först fick han knappt en blick. Sedan började jag stirra (ja, vad fan gör man då när sidan jobbar och jobbar och jobbar och inget sker!?) och efter några sekunder började jag sammanbinda honom med sidans alla små irriterande fel. Som t.ex. att jag inte får lov att logga in. Grr.
Han är säkert jättesnäll. Men idag är han bilden som representaterar irriterande fel.

Försöker få magen att sluta gnälla.
Sedan när jag är hungrig på morgonen!? Jag har mina 120:-, jag får köpa en macka i skolan. Jag ser inte ens fram emot att få äta den. Skulle jag någonsin ta kontakt med en terapeut får jag ta upp det där med mitt matproblem också. Hon/han kanske har en bra idé varför jag ibland tappar precis ALL lust att äta något. Förutom hjärnor, såklart.

Ingen lust alls att redovisa. Jag hoppas verkligen att någon av de andra skuttar upp och gör sitt före, jag avskyr att vara först. Bäst är att vara sist, då är folk så trötta och avtrubbade att man kan säga vad som helst och ändå få en rungande applåd.
Ibland är min dialekt bara i vägen.

Ohwell. Solen smyger omkring därute, som en ertappad ninja. Förhoppningsvis är det en inte allt för sval dag, och förhoppningsvis får jag uppleva lite ljumma vindar. Det hade varit fint.

Zombie ger svar:

Ibland kan man faktiskt undra: Vad är skillnaden på ett par bra och ett par dåliga byxor?
Jag har svaret: I ett par bra byxor kan man hitta 120:-, och är man för tillfället väldigt fattig är 120:- alla pengar i världen.

Staff to the racetrack; all customers leave area immediately.

Drömmen gick och gömde sig när klockan ringde. Men den lurar liite i bakhuvudet. Min famil… jag och mamma skulle resa bort? Vi skulle ordna saker med bowlinghallen. Jag satt på Valvet med en rosa laptop och väntade. Och så var vi vid någon rink med hela familjen, där man kunde simma och åka radiobil, och där skrattade vi åt ett gemensamt minne av när jag och Fredrik hade försvunnit ur en bil som börjat löpa amok. Sedan var vi tvungna att åka så att vi skulle hinna till Arlanda i tid, men det tog tid för mamma att göra klart på jobbet. Tror jag.

Trött. Vill somna om. Men skola idag och sedan är jag ”ledig” fram till den fjärde. Skall skriva en uppsats, men först skall jag vila några dagar. Försöka få i mig lite mat.

Frusen. Kall luft här inne idag. Or is it just me?

Vilsen

Djävla hjärna håller mig vaken. För mycket tankar idag, det är aldrig bra. Det är dock i synnerhet inte bra när jag har ont och har varit dålig mamma åt mig. För lite sömn på sistone, på lite mat på sistone. Och alldeles för lite av annat jag behöver.

Jag tänker tankar jag inte har rätt att tänka, känner mig åsidosatt.
Men jag saknar så hårt så som det var förut. När alla ville skriva till mig, när jag aldrig alltid behövde vara den som skriver först. Inte alltid, det finns undantag. Men det handlar inte om undantagen. Det handlar om alla som säger att de tycker om mig, men som aldrig vill höra av sig, aldrig vill ses. Jag vet att jag tar det hårdare än jag skall, jag vet att folk stör sig på att jag förstorar och gör om, men… jag är ju sådan.

Folk förstår inte hur ensam jag fortfarande är. Jag har vänner, men det är inte alls som förut. Ingen har ju tid eller ord eller råd eller lust att komma hem till mig, ingen frågar någonsin om de skall komma över och hänga lite. När jag är ledsen har jag ingenstans att ta vägen och ingen att träffa, för det är sent och tågen går inte. Jag flyttade för att få mer yta att röra mig på, och ändå är jag mer instängd än någonsin. Jag vet att jag kan ringa folk, men det är inte samma sak. Det är aldrig samma sak. Jag behöver kramar, jag behöver få höra folk, få se dem, få röra vid dem. Jag behöver få slippa sitta ensam framför en kall datorskärm och drömma om annat.
Jag lägger inte skulden på någon annan än mig, jag vill inte att någon skall ta åt sig eller känna sig utpekad. Jag vill bara försöka klargöra varför jag är såhär just nu.

Ibland önskar jag att jag hade stannat kvar på ön. Men samtidigt så tar det emot att ens tänka så, för där hemma hade jag ingenting. Jag hade vänner som ville umgås och jag hade alltid någon jag kunde tvinga ut att promenera med mig mitt i natten, men utöver det så satt jag fast i rutiner jag inte vågade släppa och jag tappade taget om mig själv mer och mer.
Nu har jag ett ganska bra grepp om mig själv, även fast jag ibland hotar att släppa. Det gör mig stark att bo ensam, även fast det ofta är en styrka jag föraktar. Jag har alltid varit i för stort behov av andra. Jag är fortfarande i alldeles för stort behov av närhet. Och folk vill eller kan inte ge mig vad jag behöver. Jag är som en vampyr. Jag behöver.

Jag kväver folk. Jag tränger in dem i hörn och jag får dem att sluta vara som de en gång var. I övrigt är de ju likadana, och alltså måste det vara mitt fel att de numera är som de är mot mig. Jag har ändrats. Jag trodde att det bara var en förändring till det bättre, men varför känner jag mig mer frusen nu än för ett halvår sedan?

Jag vill inte fråga mer, men jag måste. Slutar jag fråga får jag aldrig träffa någon. För de hör aldrig av sig. De frågar aldrig om jag vill ses, om jag vill hitta på något, om jag vill fika. Kanske frågar de aldrig någon, kanske är jag inte den enda som aldrig tillfrågas. Men… jag tar ju åt mig. Jag försöker låta bli, jag försöker tänka rationellt, jag försöker fokusera på att de faktiskt brukar svara ja när jag frågar dem. Men det hade bara varit så trevligt att bli tillfrågad. Det hade varit viktigt för mig, bekräftande. De vill också ses. De får ut något av att umgås med mig.

Jag saknar Eric och Leo så förskräckligt. De gav mig så mycket som ingen annan kan ge. De fick mig att känna mig hel, omtyckt, välkommen och vid liv. Jag vill så gärna att alla andra skall vara som dem, men det är de inte. Jag har ingen bästa vän här. Dels så förstår de inte. Jag försöker förklara varför jag känner som jag gör och är som jag är, men de missförstår hela tiden. De vill inte läsa mina undermeningar, de gör tolkningar som inte alls överensstämmer med vad jag försöker förmedla. Till slut tappar jag förmågan att kunna säga vad jag vill till dem.
Till slut förvandlas jag till femte hjulet, till den som är i vägen. Den som tvinar bort, som till slut inte vågar säga något alls.

Jag vill inte bli den personen.

Jag vet inte vad jag skall göra åt min situation. Jag vill kunna prata öppet med folk, men som sagt: de missförstår. Jag som alltid inbillat mig att jag har god hand med språket får plötsligt inse att jag inte alls kan formulera mig så att folk förstår klart och tydligt vad jag vill ha sagt. För varje missförstånd blir jag allt mer förvirrad, allt mer frustrerad, och så blir det otydligare. Till slut tappar jag själv bort vad jag vill ha sagt.

Jag behöver någon som gör mig hel. Någon jag vågar lita fullt ut på, någon som inte vänder sig bort när jag behöver få prata, någon som förstår när jag behöver få vara tyst och någon som aldrig tvekar att hålla om mig när jag är vilsen. Och jag är mer vilsen än ni tror.

Jag behöver få bli förälskad. Jag behöver få ödsla känslor på positivitet snarare än all denna negativitet som just nu förtär mig och förhindrar min nattssömn. Det finns ingen lycklig kärlek för mig, men till och med en kärlek som ebbar ut i olycka hade varit något som hållt mig uppe i alla fall lite. Istället är allt bara tomt, och jag fruktar att jag tappar folk. Tappar jag mina vänner? De försäkrar mig att jag inte alls är så oviktig som jag tror. Men samtidigt förändras inget. Varför får jag aldrig lov att känna att någon vill göra minsta lilla anpassning? Jag ber om så lite. Så ytterst lite. Fånigt lite, om ni så vill. Jag lovar.

Jag har kommit till den punkt där jag inte längre vågar fråga.
Nu skall jag försöka sova.

WordPress theme: Kippis 1.15