Depposaurus Rex

Jag tappar greppet om mig själv. Jag behöver få säga de där orden jag varken vågar eller orka säga, de där orden jag är så rädd för. Jag behöver folk mer än folk behöver mig, och jag vet att ni blir sura när jag inte vågar lita på hur starka våra band är. Men vad skall jag göra? Vad skall jag tro? Gång på gång blir jag skriven på näsan hur naiv jag var igen, hur dum jag var igen, hur illa det är att våga tro på folk.

Det går neråt ikväll. För mycket som stressar och drar i mig.
Och så jämförelsen. Detta är precis samma sak som jag haft att göra med dagligen i tre år. Samma falska känslor, samma utnyttjande av ord som skulle kunnat vara något annat, samma sätt att tro att man uppfattas på ett sätt när jag istället bara dras åt motsatsen av det. Det roar mig inte, det gör mig osäker på mig själv och får mig att tappa tillit. Tro mig, jag är så fruktansvärt trött på det nu.

Att andra ser på mig som de gör får mig till slut att se mig själv i deras ögon. Jag är kanske precis så liten, ynklig, svag och korkad som de antyder? Jag vet inte. Jag tappar mig själv, säger jag ju.

Ni gör bara skada. Och samtidigt vill jag inte släppa taget om er heller, för tappar jag er och mig själv, vem finns då kvar?

Lagom emo. Skitsamma. Det är bättre imorgon igen.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: