Suffer in Silence (2006)

Rubrik: Suffer in silence.
Daterat: 2006-02-19 00:48:00

00:41

Jag hade rätt: Inget annat än kaos väntade mig på jobbet. Trots all kaos har det dock gått bra, och jag har till och med fått beröm för mina pizzor. Dock spenderade jag de första två timmarna med att riva sönder min näsa, eftersom den kliade så infernaliskt. Tror fortfarande att det beror på mjölet, även fast läkarna säger nej… Nu är näsan öm och svidig, och det är fan jag också :P Hoppas verkligen att min näsa kan leka snällt imorgon, orkar inte ha så här förbenat ont i den imorgon igen precis.
Nu är jag i alla fall öm i hela kroppen, så jag skall posta det här och sedan krypa ner i min fina säng och läsa vidare i min bok. Kommer att läsa ut den, så jag får se till att vara smart att ta med nästa del också. Jag undrar om någon någonsin råkar se mig när jag knallar runt naken i min lägenhet på nätterna? Note to self: SKAFFA PYJAMAS FFS! :P

Det är kul att jobba med mamma och pappa. Det är riktigt bra, till och med, eftersom jag verkligen vet precis var jag har dem, och kan lita fullständigt på att de ställer upp så fort jag behöver hjälp. Visserligen vet jag ju att Pablo ALLTID ställer upp, och att de andra också är schyssta; men alla gör ju inte precis alltid det de skall göra, om man säger så. Mams och paps är alltid på rätt plats vid rätt tidpunkt.

För övrigt: klockan har tickat över till söndag. Kan ni tänka er att det har gått sju månader idag? Det kan inte jag… Även fast jag inte kan glömma vilket otroligt knytnävsslag det var, så känns det så avlägset, som en dröm. …och ibland glömmer jag, och det gör mig rädd. Jag vill inte glömma, jag vill alltid minnas. Kan ni förstå hur otroligt illa man mår när man inser att man nästan glömt sin systers existens? Hur ilsket förtvivlande det är att upptäcka att man levt vidare utan en tanke på henne? Jag vill inte sörja henne alltid, men jag vill inte glömma. Ibland skrämmer jag mig själv.

Älskade.

03:53

Kom på en sak jag ville tillägga. Eller, rättare sagt två saker:

1) Jag minns den skarpa smärtan och chocken när jag insåg att Patrick varit otrogen, och hela mitt uppbrott från honom. Det var en naiv smärta, en barnslig dröm som gick i kras. Jag grät så länge, så mycket, jag trodde att jag fick slut på tårar. Men …sedan minns jag den smärta jag upplevde när Anna dog, och det var en så otroligt annan upplevelse. Jag jämför verkligen inte händelserna med varandra, utan bara sättet jag faktiskt upplevde dem. Smärtan efter Patrick var knivskarp, sorgen efter Anna var trubbig, döv och tyst. Svårare att stå ut med, faktiskt.

2) Ibland kanske jag glömmer Anna och allt hon var. Ibland vet jag att jag romantiserar den relation vi hade, att jag får för mig att jag skulle ha kunnat prata med henne om saker jag faktiskt inte alls hade kunnat nämna för henne, och det kanske skall vara så. Det jag faktiskt minns bäst av det hela är sekunderna då pappa berättade för mig. Jag minns lukter, hur ljuset låg i köket, vilka som var omkring, allt. Det snurrar runt mig som i en mobil, det gör mig nästan yr, men just de sekunderna minns jag med sådan skärpa att det förvånar mig. Man skulle kunna tro att man stängde av alla sina sinnen i det ögonblicket, men på något vis skärptes de in extremo. Vad beror det på?

Sova nu, men jag är pigg. Fan.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: