In i dimman!

screen-shot-2016-12-06-at-13-23-55

Note to self: Detta var en helt okej runda! Lite uppför, lite nytt att titta på, och 6.5 kilometer ”dörr till dörr”. 

Jag var så DJÄKLA otaggad på att springa imorse, om jag skall vara ärlig. Jag spenderade säkert en halvtimme igår kväll åt att köpslå med mig själv för när jag skulle köra mina tre rundor den här veckan (varav den tredje blir i Visby i helgen) och det var så dumt. Jag bestämde mig till slut för att sluta fjanta och springa idag (”imorgon”) som det först var tänkt, så jag lade mig i tid och ställde klockan på 05:20. När klockan ringde var jag nästan förnärmad över att den hade mage att väcka mig så tidigt. Vadfalls? Sedan följde en oerhört seg halvtimme (!!!) då jag försökte motivera mig själv att kliva upp och sticka ut och springa. Herre vad tramsig man är ibland…

Det var dimma ute. RIKTIGT tjock dimma! Jag sprang i riktning centralstation och den fanns inte ens. Det var lite lustigt och faktiskt lite läskigt när något som är såpass stort och ändå välupplyst plötsligt inte finns där längre? Allt som jag närmade mig stationen så dök fler och fler av lamporna upp genom dimman, och sedan låg den där den skulle när jag väl kommit fram till den. Vilken tur 🙂

Jag sprang utan någon mer konkret plan än just ”Den här riktningen idag, jag är trött på att springa åt andra hållet”. Hit, dit, sväng här, här är fint, här kan jag svänga hemåt. Det kändes bra. Det var en bra runda! Fortfarande ingen hastighet att skryta om, men bättre än i söndags. Bättre är good enough! 🙂

Lite backe, också. Precis i början. Den är dryg, men det känns alltid SÅ mycket bättre efter att man har sprungit uppför lite. Det är ju samma när jag springer när jag är hos Martin – i alla dessa sjukt mariga backar kring där han bor. På något sätt så trivs jag tydligen bäst när det är uppför och jobbigt? Jag vet inte om det är själva utmaningen som charmar. Att man ger sig FAN på att klara det och därför blir man så himla nöjd när man väl är på toppen och får springa plant/nedför en stund, kanske.

Hur som haver är jag glad att jag lyckades tvinga ut mig själv imorse. Det gör resten av veckan mycket trevligare, och det gör det svårare och svårare för mig själv att försöka smita undan träningspass 😉

tumblr_ohrjnfoydc1swv52fo1_540

(den här bilden är tagen cirka 90 minuter efter att jag sprang här – dimman har här lättat en hel del men är ändå väldigt påtaglig)

Det är ju ändå så vackert såhär dags på dagen. Lugnt och skönt och ytterst lite trafik och mötande fotgängare. Jag gillar’t! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *