snowman

Första rundan i December – done!

Alla rundor är inte bra, och alla dagar är inte springdagar. Jag hade vilodag igår och skulle springa idag, men det var dels svårt att igår övertyga mig själv att det är väl klart att jag skall springa idag, och dels tungt när larmet ringde imorse. Det regnade ute. Väldigt blött och hetsigt duggregn. Suck. Men jag SKULLE springa – jag ville ju inleda december med en springtur! Så ja – bara på med kläderna och utför dörren och kom igång. Det blev 5.6 kilometer och det var 5.6 TUNGA kilometer. Vilken skillnad det är på runda och runda? Vissa dagar flyger man fram genom 13 kilometer, andra dagar vill man inget hellre än att stanna efter 3.

Jag var helt galet slutkörd när jag till slut stannade utanför min port. Oroväckande slutkörd, till och med. Yr och illamående och verkligen utmattad. Satte mig vid datorn en liten stund för att andas ut men även fast illamåendet gav med sig lite så mådde jag ändå inte 100. För att ändå vara en runda där jag sprang lite långsammare än jag önskat så känns det lite konstigt hur enormt drainad jag blev av den..? Jag körde fasted running, men det gör jag nästan alltid. Det finns undantagsrundor – när jag springer hos pojkvännen eller när jag springer under arbetstid – då jag inte springer fasted running, men vanligtvis går jag ju direkt ur sängen och ut på gatan för att springa.

Man har väl sådana dagar. Man har dagar då hela kroppen skriker efter att få springa och man knappt kan bärga sig tills man har fått på sig sport-bh och löparskor och kommit utför dörren, när man springer som en gud och allt verkligen bara är PERFEKT! Runner’s high, bra medelhastighet, lite längre än man vågat hoppas på och vädret är på rätt sida av en. Och så har man dagar då man får tvinga sig själv att komma utför dörren, då varje steg är en förhandling mellan ben och hjärna, och då man springer som i lermodd och verkligen inte kan vänta tills man ÄNTLIGEN får sluta springa för HERREGUD vad tråkigt och dåligt allt är. Och jag tror att man behöver båda. Man behöver de dåliga dagarna för att ha en motpol till de bra dagarna. Man behöver de där dagarna då man måste övertala sig själv att ta varje nästa steg. Det är ju det som gör att man dels utvecklas som löpare (och människa!) och dels uppskattar de där magiskt bra dagarna lite mer. För hur kan något vara BRA när du inte har en dålig motvikt att väga mot?

Så ja. Jag har inlett december med 5.6 djävligt mariga kilometer, och det är jag väldigt glad för. Kanske hela december kommer att vara såhär jobbig. Kanske det bara var idag och jag på söndag springer som en gud igen. Kanske varannan gång är himmel och varannan gång helvete? Vi får se. Jag är nyfiken på vad december har i säcken för mig – och det finns ju faktiskt bara ett sätt att ta reda på det! 🙂