Livet från den ljusa sidan

Efter att ha gått 18 000 steg och man sitter ner vid datorn och andas lite (inga problem alls där, andfåddhet finns inte i min värld just nu verkar det som :)) och hör LJUDET AV FÅGELKVITTER utanför fönstret …den känslan. Oh gudars. Få saker var så underbara som fågelkvittret just då, just nu. På kvällarna brukar jag höra måsarna skria också och varje tjut de ger ifrån sig skickar en liten våg av nostalgi, hemkänsla och kärlek genom min kropp. Förstår ni vad BRA jag mår??

Men ja. Jag inser att det har blivit lite mycket ”tjat” om promenader och innebandy och löpning och whatnot här på sistone, så jag gjorde det här: En träningsblogg. What! ”Blood, sweat and brains” (inga djävla tårar här inte!) Min initiella plan är att posta pepp, progress och allt som har med välmående att göra där, så det skulle ju såklart göra mig väldigt glad om ni vill följa min väg till en bättre kropp och ett bättre mående :)

Jag kommer därmed att försöka hålla borta den sortens snack från den här bloggen, men om det känns relevant i frågan så kommer det ju ändå att nämnas mellan varven. Men ja. Vi börjar så :)

Ikväll kommer Martin! Yay! Sitter och fnular på något kul att laga till middag, har ett par lösa idéer men inget konkret än. Jag har dock plan på en matvarubutik jag skall gå förbi på vägen hem sedan där jag räknar med att kunna införskaffa det jag tänkte ha som huvudingrediens. Så skall man lyckas göra något gott av det också… Haha ^_^

Men ja. Nu skall jag pilla på lite saker och under dagen dyker det nog upp något på träningsbloggen :)

Pusipus!

bild-22

Rapunzel

tiny carinaI mitt gula sovrum! Här är jag nog 19 eller något sådant, iochmed att jag har rött hår och lugg. Kanske 20. Jo, det här är nog taget efter att jag och Patrick bröt upp…

Jag var ju sådan där evül goffgoffgoff och gick endast klädd i svart i skolan (ibland bröt jag av med lite lila eller rött) men mitt sovrum gick i knallgult och jag hade massa färggranna saker uppe på väggarna. Affischer med drakar och trollkarlar, masker av olika slag, tidningsurklipp och öh, som synes på bilden; en makaronförpackning. (det var kompismakaroner kartongen är söt shut up!!)

Jag hade ganska långt hår på den tiden:

hååååret

 

Jag håller dock på att (långsamt) spara ut det igen – jag måste bara låta bli att få klippryck och cutta av allt igen :D Sist jag hade håret på väg ut igen så gjorde jag ju såhär, som bekant:

synthhårAck ja. Min snygga synthfrisyr :3

Jag skrämde ju livet ur mig själv i duschen en gång när jag hade hår ner till midjan. Som jag stod och schamponerade håret så kände jag hur något kröp över svanken på mig och studsade väl en halvmeter upp i luften i ren panik, tills jag insåg att det var mitt hår som var så långt så att det kittlade mig på rumpan när jag böjde huvudet bakåt. Hepp!

 

 

Squeee! <(^-^)>

 ♥

Fangirl-biten av mig slog ett par volter i pure squeee imorse när jag startade Instagram och såg att DAMIEN ECHOLS har gillat två av mina bilder. AWESOME. :3 \o/ (han släpper för övrigt en bok nu i dagarna och jag vill ha den. Jag vill ha båda böckerna Fredrik Backman just släppte också. Gief pengar! …eller böcker!!)

I övrigt:
Fördel med cykel: Även när man åker vilse (och lite åt fel håll) så kommer man ÄNDÅ till jobbet jättetidigt, trots att man kom iväg hemifrån ”för sent”.
Nackdel med cykel: Aj aj min rumpa.

Köpte lite färg igår och lade i håret. Ja, ”riktig” hårfärg, inte henna den här gången. Misslyckades med att färga rötterna sist jag hade i henna så kände mig väldigt skabbig med den blonda utväxten, så nu är håret lite ljusare och mer åt det orangea hållet. Helt okej för mig. Passade på att färga ögonbrynen också :) Skall ju på klubb imorgon och då vill man ju se bra ut. Liksom.

Kom på att jag nyss hade mitt sexårsjubileum för bloggande. Denna dag kom och gick utan att jag reflekterade över det. Så kan det gå. Inte för att det var så mycket speciellt man skulle kunna säga om det, men man hade ju kunnat dra en liten sådär ”vad har jag gjort de senaste sex åren egentligen?”

Vad kan vi säga där? Jag kom till Skåne och var i stort sett ensam eftersom personen jag flyttade hit för att umgås med hade slutat prata med mig strax innan (det är dock överstökat nu). Jag hade initiellt bara två ”vänner” att umgås med, men de hade inte särskilt mycket att erbjuda när det kom till vänskap utan tryckte bara ner mig. Sedan blev jag vän med Lotta (åh, måste påminna henne imorgon att vi känt varandra i ganska exakt sex år nu!) och sedan träffade jag Nath. Var tillsammans med Nath i 3,5 år och sedan gick vi skilda vägar, men inte riktigt eftersom vi var tvungna att fortsätta bo ihop iochmed lägenheten. Efter ett lajv jag var på i höstas blev jag vän med Thomas som på Valborg introducerade mig för sin kusin, Martin – som numera är min pojkvän. Whee ^^ Så. Skåne. Jag gick från 0 bekantskapskrets och en ganska onödigt utbildning (beror på hur man ser det, jag tittar hellre på konsekvenserna av det hela än på det faktiska i vad utbildningen gick ut på) till två jobb och två pojkvänner och väldigt mycket underbara människor jag stolt kallar vänner. Inte illa pinkat hörni! :)

Bild från inför första Vogon jag gick på :) Fult redigerad, soz. Kort hår ne? :D

Eh. Detta händelseförlopp har ju dock typ INGENTING med just bloggandet att göra, men skit i det. Bloggen har ju ändå legat där i bakgrunden och tittat på hela tiden ;)

Gamla tanten tycker ”Det var bättre förr!”

Nej, det var fan så mycket mysigare på den tiden. Man gick till skivbutiken efter skolan och browsade skivor i en timme innan man hade lyckats välja ut vilka musikaliska underverk som skulle få följa med hem, och efter att ha sållat och funderat och räknat på hur mycket man hade råd att spendera. Köade till kassan, betalade, gick med kassen svingande i luften och ett förväntansfullt leende på läpparna hem. IBLAND körde man wildcard och köpte skivor på Ginza och CDON trots att man inte kanske hört bandet förut, bara för att man var nyfiken och tyckte att fodralet såg ballt ut.

Väl hemma så stängde man dörren till sitt rum, öppnade plasten kring fodralet och tog ut skiva och häfte. In med skivan i CD-spelaren och sedan satt man och läste med i texterna samtidigt man lyssnade på musiken. Ibland släckte man helt sonika alla lampor och satt där och njöt i mörkret av musiken.

Tiny lvl 18 Zombie med cd-spelare i bakgrunden

Nuförtiden? Not so much. Man ladder hem åt höger och vänster eller slänger in random musik i playlisten på Spotify. Jag andas fortfarande musik men jag saknar det där högtidliga i att komma hem med ny musik i plastförpackning. Man ÄGDE på ett annat sätt. Materialisten i mig var väldigt förtjust i sin välsorterade skivsamling med mängder av färggranna och svarta fodral som stod vackert uppradade på hyllan. Ja, och så de där albumen man gömde bakom de andra för att man inte ville att folk skulle se att jadå, jag lyssnar på SÅDANT också ;)

Ohwell ♬

En gång var jag fangirl

För vad som känns som ungefär hundra år sedan så var jag aktiv medlem på ett forum där Masuimi Max’s fanbase hängde. Kanske inte så mycket för att jag fangirlade henne så djäkla hårt, men jag gillar forumhäng och på den tiden var hon ju inte alls lika sönderknarkad och tråkig som hon är nuförtiden, så det kändes inte alls konstigt att hänga där. Jag har trots allt typ 3k bilder på henne på en av mina gamla hårddiskar. Ah, estetik… ♥

Anyhooo. Det var inte just MM herself detta skulle handla om, utan helt enkelt om det här fanbaseforumet jag var medlem på. I början var man väl awkward som alltid, när man försökte hitta sin plats i massan, men snart och snabbt lärde man sig vem som var vem och vilka som spelade roll, och plötsligt var man en av pusselbitarna. Folk förväntade sig att jag skulle vara med i diskussioner, folk värderade min åsikt och folk blev mina vänner. Jag har fyra-fem av mina gamla forumsvänner på Facebook nuförtiden; det finns diverse skäl till varför jag inte längre är kvar på forumet men de är inte riktigt relevanta i sammanhanget.

Jag saknar gemenskapen vi hade. Glädjen i att lyckas gräva fram en bild ingen annan hade, nöjet i att diskutera alla möjliga ämnen, GEMENSKAPEN som sagt. Kära gamla vänner. Fina underbara människor.

Det var under ett tag till och med tal om att en av dem skulle flytta hem till mig. Jag kanske är galet godtrogen, naiv och helt utan självbevarelsedrift, men ja. Det blev ju ändå inget av med det, det rann totalt ut i sanden när jag började dejta Nathaniel.

Jag hade velat göra det igen. Hitta ett forum, registrera mig och bli en av de där. Men internet är inte idag vad det var för fem år sedan, saker och ting utvecklas snabbare än man hinner tänka (”det går i 180, snabbare än man tror” som en …eh… *vis* man en gång sade) och jag tror att jag bara skulle bli besviken om jag faktiskt försökte.

Jag saknar er.

The Ghost of Summers past

En gång i tiden så var sommaren en väldigt varm och solig årstid, då man gick upp vid halv åtta på morgonen och åt frukost och såg på sommarlovsmorgon och plockade röda vinbär i trädgården som man gick och åt trots den vedervärdiga smak det blev när man just borstat tänderna medan man väntade på mamma som bredde mackor och packade picknickkorgen så att vi kunde åka ut på stranden. In i bilen, vara snabb som fan så att man fick sitta i framsätet och så lyssna på radio på hög volym med alla rutorna nedvevade, med spring i benen och längtan efter varmt sommarvatten att stoppa fötterna i. Efter en stunds dividerande över vilken strand (Tofta Strand, Strandpensionatet eller Gnisvärd) man skulle svänga av vid (Strandpensionatet brukade lyckligtvis vinna, vi åkte ALDRIG till Tofta strand) och sedan ut ut ut på stranden för att hitta en bra plats där vi kunde sitta i lä men kanske kunna hoppa från sandvallarna när vi tröttnat på vattnet. Bada tills huden blev skrynklig, sitta invirad och frysa i en fuktig handduk med en sandig macka i handen och sedan bygga sandslott och kasta frisbee med bröderna medan mamma låg och läste och lapade solsken. Sedan, när vi köpt glass i strandkiosken och tagit dagens sista dopp så åkte vi hem, där pappa stod med grillen redo så att vi bara kunde slänga på köttet och sitta på verandan i kvällssolen och äta och dricka och skratta och trivas tillsammans. På senare tid var det även läge för dopp i poolen efter maten, innan man gick in, tog en dusch och sedan somnade med solvarm hud och ett par vilsna sandkorn i hårbotten och med skallen full av mysiga minnen från dagen och en förväntan över vad morgondagen skulle ha med sig.

Jag längtar tillbaka dit.

WordPress theme: Kippis 1.15