Jag springer från det gamla mot det nya

Jag vet inte jag, vad kan vi säga om igår?

Hela dagen kändes allmänt crap, jag hade huvudvärk och saker och ting strulade. Det blev inte bättre när jag kom hem, snarare eskalerade huvudvärken till den grad att det slutade med att jag låg på soffan och bölade en stund. Detta hade förvisso till viss del att göra med RPASDR episode 5, men ja. Huvudvärken gjorde banne mig sitt till. Efter det så blev jag som ni såg här igår väldigt ledsen över Anna, och det kändes väl som pricken över i för gårdagen.

Dock bestämde jag mig för att sticka ut och springa lite och se ifall det skulle hjälpa, och det gjorde det faktiskt. Jag körde först c25k w3r2 (som ni kan se på bilden nedan) och när det var slut bestämde jag mig för ett halvt varv till genom Pildammsparken, där jag sprang två gånger tre minuter utöver vad appen ansåg att jag behövde. 45 minuter träning varav 15 minuter löpning och resten hastig gång, alltså. Det känns i vaderna idag, kan jag säga. Men det känns också i huvudet om ni förstår? Det känns BRA att jag KAN och att jag ORKAR.

Ikväll blir det innebandyträning efter jobb – i skrivande stund är vi 8 uppskrivna och blir vi i alla fall 6 så är det utmärkt. Ser fram emot att få spela lite, just nu är jag inne i att jag verkligen vill få träna kroppen klokt.

Vet inte om detta stämmer. Jag inbillar mig ju effekt efter typ andra passet, lol.

W2R2

\o/

Första vändorna var jag helt död. Benen brände, jag hade håll och jag ville bara stanna till och gå (men det gjorde jag såklart aldrig, man får inte ge sig). Näst sista rundan kände jag mig plötsligt nästan pigg istället. Sista rundan började jag springa fem sekunder innan det annonserades och slutade springa kanske 30 sekunder efter att jag ”borde” ha slutat. Sedan gick jag en stund och sedan sprang jag igen; allt som allt ungefär två minuters extra löpning. Förstår ni det? TVÅ MINUTER. För mig är det en livstid när det kommer till träning, för mig är TVÅ MINUTER FRIVILLIG LÖPNING utan att man blir andfådd eller får ont typ …himmelriket. Jag sprang för att jag kunde och för att jag orkade och förstår ni hur djävla bra jag känner mig just nu??

Onsdag. Bring it on!

Nu: Duscha och sedan lite välbehövlig (och välförtjänt!) vila på soffan.

*flås*

Alltså. Det har ju tyvärr inte hänt något med det här på två veckor, som ni kan se. Det är 13 dagar sedan jag sist var ute och sprang, och sedan kom en flytt ivägen. Men jag och Kriss kom just tillbaka till kontoret efter att ha sprungit w1r3 (Kriss ligger ju egentligen tusen steg före mig, men kom med som moralisk support \o/)

Jag flåsar som värsta telefonpervot, jag känner redan av ont i ländryggen och jag har lite kramp i magen, men det kanske tar sig, det här. Kollegorna peppar på irc och jag hoppas verkligen att jag om två veckor har mindre problem än jag har just nu. Jag är bra på att burst-peppa och bli jättesugen på att göra saker och fixa saker, och i början av typ all träning så går det ju snabbt framåt med snabba resultat. Sedan kommer platåerna. PLATÅERNA. Det är då man under en tid inte får bättre resultat, utan står stilla. Tar man sig förbi platån kommer en ny uppförsbacke och sedan är man …eh… klar? Kanske. Men ja.

Men ni vet ju hur jag är nu. Jag vill ju ha resultat NU. Gärna igår, liksom. Resultat om nio veckor känns just nu alldeles för avlägset, och jag är rädd att jag skall tappa peppen igen. OM jag inte har alldeles för mycket träningsvärk på fredag skall jag ta en runda till då. Försöka springa tre dagar i veckan kanske. måndag-onsdag-fredag. Det är ju upplagt för schema liksom. Helgen får man vila. Tror vi inte att det här kanske kan fungera?

Vi kan väl hoppas, tycker jag.

(bilden ovan visar vad som komma skall i w2, jag har dock just kört w1r3 som sagt var; springa 1 minut – gå i 1,5 minut och upprepa detta x8)

W1R2

Foto: Monica Hansson (2011)

Jag är ändå imponerad av mig själv. Jag kom nyss inför dörren efter att ha kört w1r2 (week 1, run 2) i min c25k-träning. Det var ungefär lika tungt som förra gången, ingen större skillnad faktiskt. Sist spöregnade det på mig, och idag hade jag träningsvärk. Jag ville ju inte egentligen, men jag satt vid datorn efter att jag ätit kvällsmat (en halv subwaymacka) och var så satans sötsugen att jag var tvungen att visa för mig själv att jag KAN stå emot sötsuget och att jag KAN trotsa träningsdjävulen. Lördag blir w1r3 enligt schema och jag vet faktiskt ärligt talat inte om jag kommer att klara det. Jag kommer då att ha TVÅ dagars träningsvärk i bagaget (när under träningsperioden slutar man ha träningsvärk??)

Men jag försöker. Jag tar det ett steg i taget och snart kanske jag mår bra i mig själv igen.

Stelheten

Men ja, självklart. Träningsvärken har börjat komma smygande och jag börjar bli väldigt stel i ben + nacke och axlar. Jag kan väl inte påstå att jag faktiskt trodde att jag skulle få slippa undan, men jag hoppades. Ohwell. Det skall väl kännas att man har rört på sig också :P

Jag är bara livrädd att jag skall tappa motivationen. Jag vet att det är bra för mig att röra på mig – jag kommer att bli smidigare, ha bättre flås och må allmänt bättre. Förmodligen förbättras sömnen också. Så det finns ju bara pros i detta, jag ser inga cons. Men ändå är det ju så djäkla svårt att hålla sig pepp och att genomföra något. Nio veckor, tre dagar i veckan. Det är schemat. Om nio veckor skall alltså jag (JAG!!) klara av att springa fem kilometer på en halvtimme utan att stanna en enda gång. Är det verkligen möjligt? Igår bylsade jag fram som en säck potatis och ville mest av allt bara slänga mig ner på marken och kura ihop mig i fosterställning. Jag svor åt datorrösten som berättade hur mycket jag hade kvar och jag orkade till slut knappt lyfta fötterna. Men jag tog mig igenom det. Jag klarade det. Ett litet steg för Zombie, men kanske ett väldigt väldigt stort steg för Zombie ändå. Eh ja.

Snart har halva onsdagen gått. Jag trivs ju såklart på träningen här, det är kul att lära sig något nytt och det är intressant att få sitta och pilla på hårdvaran vi säljer och faktiskt förstå vad den används till och HUR den används och konfigureras. Möjligheterna. Men samtidigt kan jag inte säga att jag inte sitter och längtar till fredag eftermiddag när vi börjar dra igång allting inför flytten. Det kommer att bli så bra det här. Och efter att flytten är färdig och jag har installerat mig i Malmö och lärt mig mina nya omgivningar så kommer vi att börja spela bandy på jobb en timme i veckan. Det, kombinerat med C25kt-träningen, kommer att hjälpa mycket. Och så ser vi till att äta nyttigare också. Kanske inte direkt ändra matvanor helt, men i alla fall sluta få i mig så djävla mycket socker. Jag var så stolt förra veckan när jag inte druckit cola på hela veckan, och sedan sitter man här i Varberg med en burk cola bredvid sig på utbildningen. Idag står det ett glas vatten bredvid mig istället. Igår kväll köpte jag en halvliter cola och två 2 kilo godis – efter att jag kom hem från träningen lade jag båda i papperskorgen. Kändes helt rätt. Det får, bör och SKALL bli vatten som dricks istället för cola nu. Jag tycker ju inte ens att det är gott!? Det fungerar ihop med vissa maträtter, absolut. Men egentligen är vatten godare till typ …allt. Så vi peppar där också. Bort med allt socker, röra på sig, sova bättre, MÅ BÄTTRE. Pepp pepp.

Men jag skall försöka att inte göra en träningsblogg av detta. Jag skall försöka att inte tjata om allt som har med att springa och hälsa att göra, för det finns det bättre ställen att läsa om på. Men samtidigt så är detta en blogg som reflekterar vad jag gör, tycker och tänker. Om jag är igång och tränar så KOMMER det att hamna här, är jag rädd.

Men nästa vecka kommer i alla fall lite nya roliga bilder att dyka upp :) Så fort uppackningen är färdig och jag har fått chans att sätta mig ner en stund och andas så skall jag lägga upp resten av bilderna från photoshooten med Hans, samt en massa roliga bilder från photoshooten med Monica :)

Och som vanligt, om det är något särskilt ni vill ha min input på och vill att jag skall skriva om – säg till. Så länge det är något jag faktiskt har koll på vad det är så har jag inga problem att skriva vad jag tycker och tänker. Det vet ni väl?

Det är fan dags att göra något åt detta nu

Jo, jag tänkte ju vänta med att börja med detta tills flytten var klar. För att kunna börja i lugn och ro och utan att det krockar med andra saker. Men vad fan hörni, när det har gått så långt att man mår illa när man ser sig själv i spegeln utan kläder och man inser att man börjar fundera på att svälta sig själv för att få bort allt överflödigt kroppsfett som sitter på så fel ställe och gäckar mig så kom jag fram till att nej, jag börjar NU. Innan det är för sent. Innan jag initierar självskadebeteende (svält) eller andra dumma idiotsaker.

Så jag sprang. Jag kom nyss inför dörren, jag har just stretchat lite och fått av mig blöta träningskläder – i retrospekt kanske inte den bästa tiden att börja träna, när det spöregnar ute? Vet ni hur mycket mer något så lätt som tunna djävla träningsbyxor blir av spöregn? Eller hur mycket svårare det är att lyfta fötterna när skorna väger ett halvkilo mer?

Jag tänker inte ljuga. Det var tungt som fan, det gjorde ont att andas och just nu känner jag att jag inte ens är svettig om pannan för det går upp i ångor direkt. Det droppar vatten från håret dock, så ryggen är just nu blöt. Och ja, det kommer att vara svårt som FAN att motivera mig själv till att göra detta en gång till på torsdag. Jag kanske till och med struntar i det. Inte för att jag vill vara tjock, utan för att jag är en dålig djävla latmask som hellre sitter inne och surar över hur tjock jag är istället för att orka göra något åt det. Men jag tänker ge allt jag har för att faktiskt hålla schemat på detta nu, och faktiskt komma ut på torsdag. Om jag så bara orkar springa hälften av rundorna (allt som allt 8 x 1 minut som skall springas just nu) så får det vara bra nog. Jag tänkte ge upp ikväll, när mobilen glatt deklarerar att ”du har sprungit runda två av åtta och har sex rundor kvar!” och jag redan var så trött att jag ville spy. Jag kommer inte att kunna röra mig imorgon – trots att jag har stretchat så kommer varenda muskel i kroppen att gråta.

Men vet ni vad. Jag tänker FÖRSÖKA. Jag vill inte titta på mig själv i en spegel och känna mig äcklad och förakta det jag ser. Jag vill kunna se på mig själv utan kläder och tänka att det ser helt okej ut.

Och kom inte och påstå att jag är smal eller whatever. Jag HAR gått upp i vikt igen, och jag tror (utan att våga ta reda på det på riktigt) att jag väger mer än någonsin. Visst, det är fortfarande ingen totalt ohälsosam vikt, men det sitter på fel ställe. Jag har inget emot att få lite bredare höfter och lite mer rumpa, men när allt sätter sig på magen på mig så kan INGEN påstå att det ser vackert och bra ut. Fuck that.

Jag bestämmer.

Nu kör vi, för helvete. Och jag tänker också säga såhär: Alla glada påhejningar och uppmuntringar HJÄLPER. Peppa mig, håll mig motiverad, hjälp mig ta mig igenom detta. Ensam är stark men om jag har er som knuffar mig framåt så kommer det att hjälpa. Faktiskt. ♥

____________________________
Edit: Länk till appen jag använder. Den är pedagogisk och lägger sig över t.ex. Spotify, vilket gör att man kan lyssna på musik samtidigt man springer och följer anvisningar. So far, so good :)

WordPress theme: Kippis 1.15