Det här med vikt, dårå

DSC_0298

66 cm om midjan imorse.

Vill ni veta varför man skall skita fullständigt i vad det står på vågen? För att vågen ljuger/säger inte hela sanningen. Folk hetsväger sig och gråter för att de inte går ner i vikt, men det spelar verkligen cirka NOLL och INGEN ROLL. Jag har tappat 3 cm om midjan på 3 veckor. Detta syns på hela kroppen; I ansiktet, på armarna, på midjan och magen och benen. Detta KÄNNS i hela kroppen. Jag är piggare, gladare, mår bättre i mig själv och sover lite bättre. Bra grejer!

Och vad säger då vågen om det här? Om mina tre bortjagade centimetrar och allmänna större slankhet på kroppen? …att jag har gått ner mindre än ett kilo. Precis så. Så varför hänger man upp sig på vad vågen säger när det enda den tittar på är vikten och inte var vikten sitter eller ens hur kroppen ser ut?

Ni vet att muskler också väger, va? Muskler väger men är smalare än fett.

fatvsmuscle

Om ni tappar kroppsmassa men behåller vikten så är det nog något annat än fett som väger, FYI. :)

Så nej. Bry er inte om vågen. Den säger inte ens halva sanningen, den ger bara en siffra man kan obsessa och må dåligt över. Det säger ju sig själv att det är en dålig grej, amirite?

Släng vågen åt helvete. Ta bilder. Ha kul. Strunta i vad andra tycker och älska er kropp för vad den är. Strunta i hur andra ser ut och hur andra känner inför hur de ser ut. Fokusera på er själva och vad NI känner. INGEN har rätt att säga till er hur ni skall se ut eller vad ni skall göra med era kroppar, ok?

Okej bra.

Det är fan dags att göra något åt detta nu

Jo, jag tänkte ju vänta med att börja med detta tills flytten var klar. För att kunna börja i lugn och ro och utan att det krockar med andra saker. Men vad fan hörni, när det har gått så långt att man mår illa när man ser sig själv i spegeln utan kläder och man inser att man börjar fundera på att svälta sig själv för att få bort allt överflödigt kroppsfett som sitter på så fel ställe och gäckar mig så kom jag fram till att nej, jag börjar NU. Innan det är för sent. Innan jag initierar självskadebeteende (svält) eller andra dumma idiotsaker.

Så jag sprang. Jag kom nyss inför dörren, jag har just stretchat lite och fått av mig blöta träningskläder – i retrospekt kanske inte den bästa tiden att börja träna, när det spöregnar ute? Vet ni hur mycket mer något så lätt som tunna djävla träningsbyxor blir av spöregn? Eller hur mycket svårare det är att lyfta fötterna när skorna väger ett halvkilo mer?

Jag tänker inte ljuga. Det var tungt som fan, det gjorde ont att andas och just nu känner jag att jag inte ens är svettig om pannan för det går upp i ångor direkt. Det droppar vatten från håret dock, så ryggen är just nu blöt. Och ja, det kommer att vara svårt som FAN att motivera mig själv till att göra detta en gång till på torsdag. Jag kanske till och med struntar i det. Inte för att jag vill vara tjock, utan för att jag är en dålig djävla latmask som hellre sitter inne och surar över hur tjock jag är istället för att orka göra något åt det. Men jag tänker ge allt jag har för att faktiskt hålla schemat på detta nu, och faktiskt komma ut på torsdag. Om jag så bara orkar springa hälften av rundorna (allt som allt 8 x 1 minut som skall springas just nu) så får det vara bra nog. Jag tänkte ge upp ikväll, när mobilen glatt deklarerar att ”du har sprungit runda två av åtta och har sex rundor kvar!” och jag redan var så trött att jag ville spy. Jag kommer inte att kunna röra mig imorgon – trots att jag har stretchat så kommer varenda muskel i kroppen att gråta.

Men vet ni vad. Jag tänker FÖRSÖKA. Jag vill inte titta på mig själv i en spegel och känna mig äcklad och förakta det jag ser. Jag vill kunna se på mig själv utan kläder och tänka att det ser helt okej ut.

Och kom inte och påstå att jag är smal eller whatever. Jag HAR gått upp i vikt igen, och jag tror (utan att våga ta reda på det på riktigt) att jag väger mer än någonsin. Visst, det är fortfarande ingen totalt ohälsosam vikt, men det sitter på fel ställe. Jag har inget emot att få lite bredare höfter och lite mer rumpa, men när allt sätter sig på magen på mig så kan INGEN påstå att det ser vackert och bra ut. Fuck that.

Jag bestämmer.

Nu kör vi, för helvete. Och jag tänker också säga såhär: Alla glada påhejningar och uppmuntringar HJÄLPER. Peppa mig, håll mig motiverad, hjälp mig ta mig igenom detta. Ensam är stark men om jag har er som knuffar mig framåt så kommer det att hjälpa. Faktiskt. ♥

____________________________
Edit: Länk till appen jag använder. Den är pedagogisk och lägger sig över t.ex. Spotify, vilket gör att man kan lyssna på musik samtidigt man springer och följer anvisningar. So far, so good :)

WordPress theme: Kippis 1.15