13

Som ett knytnävsslag i ansiktet insåg jag det först för två dagar sedan; Det är snart den nittonde juli igen. Det är snart ytterligare ett år sedan Anna gick bort. Jag var inte beredd, jag var mitt uppe i sommaren och jobbsök och planer inför veckan och så fick jag syn på kalendern. Blir man någonsin beredd? Kommer det någonsin bara att vara som vilket datum som helst, utan detta begär att få ventilera och reflektera? Jag tror inte det.

Tretton år, alltså. Det är inte klokt. Jag tänker fortfarande på henne i stort sett varje dag. Det är så många situationer där jag kan föreställa mig hennes reaktion, och så många situationer där jag nyfiket undrar över vad hon skulle ha sagt och gjort. På så sätt är hon ju ändå alltid närvarande, även fast jag har glömt bort hennes röst. Man borde spela in och ha kvar rösten efter sina älskade. Borde börja göra små röstinspelningar med kärlekshälsningar och skratt och lämna åt Martin, så att han har något om jag väl försvinner. Vill ha detsamma av honom. Vill inte glömma bort rösten för någon mer, ni vet.

Jag är inne i någon form av period då jag mest bara känner vrede i min saknad. Jag är arg på henne för att hon är borta. Det är småsint och dumt av mig, jag förstår det, men jag är så djävla arg över att det här är hur livet ser ut nu: utan Anna. Det är inte rättvist. Jag fick inte vara med att välja detta, så varför måste jag ta konsekvenserna av det? Jag låter som ett ilsket och felaktigt barn, men vissa känslor ÄR barnsliga. De kanske behöver vara det, jag vet inte. Trots att jag är arg så gör det ju fortfarande så förbannat ont i hjärtat när jag tänker på henne och saknar henne, och saknar henne GÖR jag.

Jag vill väl egentligen säga något smart och vettigt, men jag har bara detta blödande hjärta att erbjuda just nu. Och ilskan, den där fullständigt ovettiga och oförutsägbara ilskan över att hon är död.

Det blir väl inte smartare än såhär, antar jag.

Som alltid:

Jag saknar dig.
Jag älskar dig.
Sov gott, älskade syster.

12 år

Det är så konstigt hur världen bara …fortsätter. Som att du aldrig försvann från oss. Som att du inte skulle ha spelat roll. Hur oviktiga vi alla är i det stora hela. Men hur oviktig man är än för resten av omvärlden så är du en av de viktigaste för mig. Fortfarande.

Det är fortfarande så orättvist att du gick bort. Det är fortfarande så orättvist att vi tvingades klara oss utan dig. Det är fortfarande så orättvist att jag inte kan få ringa dig och berätta hur mycket jag älskar dig och hur viktig du är för mig. Jag önskar att jag hade sagt det oftare. Jag önskar att jag hade ringt dig varje dag för att berätta att du är min viktigaste, min bästa, min enda syster. Att jag gör ont utan dig. Att du saknas mig. Hur stort hål du kommer att lämna efter dig när du försvinner. Jag önskar att du hade fått veta det.

Tolv år. Det känns som igår. Det känns som aldrig. Det känns som att du alltid har funnits och det känns som att du aldrig fanns. Det är så svårt att sätta ord på, men tiden …suddar ut. Förstärker. Allt, samtidigt. Jag har tusen saker jag vill prata med dig om. Jag har tusen saker jag vill fnittra åt över ett glas vin, gräla över på telefon. Det är inte okej att du inte är här, du vet det va?

Men …vi fortsätter leva, utan dig. Vi vaknar upp varje ny dag och tar oss an livet, och du fattas oss. Det är så märkligt, allting. Det skulle aldrig bli såhär, Anna. Du skulle ju vara kvar här och bli gammal ihop med oss. Vi är vuxna nu. Ricard är gift, Fredrik är gift, Fredrik har två barn, jag har en Martin. Jag önskar att du hade fått träffa våra familjer, varit en del av våra liv. Men jag antar att önskan inte leder någonvart.

Det är så mycket jag hade velat ändra.

Idag, och alla andra dagar: Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag är ledsen över att du inte är här. Allrakäraste syster, det gör ont utan dig.

Det var allt.

Ett årtionde

IMG_20150716_144645

Tiden flyger ju iväg. Tio år har gått, och jag förstår inte var de tog vägen. Det har hänt så mycket i mitt liv de här senaste tio åren, och det skär i mig att jag inte kan få berätta det för henne och dela det med henne. Jag pratade med hennes gravsten i torsdags när jag och mommo och Martin åkte ut på kyrkogården för att sätta blommor på hennes grav, och det hjälper lite – men det är ju inte i närheten av samma sak som att kunna lyfta luren, ringa henne och skratta tillsammans och sura tillsammans och bara få vara tillsammans.

En tredjedel av mitt liv har nu passerat utan min syster. Någonstans börjar det bli mer naturligt att inte ha henne där än tvärtom. Hur konstigt är inte det? När blev det plötsligt annat än förtvivlat och fruktansvärt och nattsvart att hon inte längre finns? Det är ju inte så enkelt, dock. Jag grät vid hennes grav i torsdags, för jag klarar fortfarande inte av att säga ”Jag saknar dig” utan att det sliter mig i stycken och genomsyrar mig med en enorm vilsenhet. Trots att jag har vant mig vid livet utan Anna tror jag aldrig någonsin att jag kommer att sluta sakna och älska och förtvivla och gå sönder emellanåt. Jag är väldigt glad och tacksam över de fina människor jag har omkring mig som finns där för mig när det sliter som värst och när allt bara är dyster skit. Martin som tyst håller om mig på kyrkogården för att han förstår att jag behöver närheten och ömheten men inte orden just då. Att jag bara behöver få känna att det är okej att jag gråter vid min systers grav tio år efter att hon dött. Han är så djävla bra, min Martin. Och det gör mig också så ledsen, för jag hade verkligen velat att han och Anna fått träffa varandra.

Men ja. Jag kommer att återkomma med någon form av referat från veckan som har gått imorgon eller så. Idag kommer jag att tända ett ljus och gräva fram gamla fotografier och sitta i en bubbla där jag kan få sörja och minnas.

Anna – jag slutar aldrig älska dig. Jag slutar aldrig sakna dig. Det kanske inte värker längre, men det betyder inte att jag har slutat bry mig. Att du försvann är fortfarande det värsta jag någonsin fått vara med om och jag vet inte hur vi lyckats ta oss tio år vidare utan dig. Jag antar att vi kommer att ta oss tio år till. Och tio år till. Och tio år till. Och jag lovar att jag kommer att gråta när jag skriver om dig om trettio år idag. Du saknas mig. Det finns fortfarande ett Anna-format hål i mitt hjärta som alltid kommer att eka tomt.

Sov gott, älskade syster. Jag saknar dig ♥

Ett inlägg om känslor utan ände

anna_carina

När jag skulle somna igår så gled jag först genom ett stadie av outhärdlig längtan och tomhet. Ville bara lyfta telefonen och ringa henne. Skvallra, få råd, snacka skit och bara …vara. Få prata med någon som jag inbillar mig förstår mig BÄST. Som vet precis var jag kommer ifrån, som sitter på rätt ord och som kan relatera till allt jag har i huvudet. Som jag älskar, villkorslöst. Och som jag saknar så att det skär i mig.

Det var tungt. Jag tog mig igenom det, som vanligt. Det finns ju inget annat sätt. Jag kan bara gå vidare, det är den enda vägen som finns. Jag hade kunnat byta allt i världen mot att den andra vägen hade funnits kvar. Möjligheten för telefonsamtal. För kontakt. För att kunna åka till henne och krama på henne och få vara hennes lillasyster igen. Inte denna tystnad, denna svärta jag ibland tror att jag skall drunkna i.

Vi pratar så sällan om henne. Det kanske gör för ont, jag vet inte. Sist jag försökte berätta något sådant där slentrianminne av saker vi gjort och sagt och varit så började jag gråta, förtvivlat. Det har gått så lång tid och jag har börjat glömma bort hennes skratt, hennes röst, henne. Och samtidigt så är hon ständigt närvarande, ständigt saknad, ständigt älskad. Och jag lever mitt liv i fruktan för att jag skall förlora en till. En bror, en förälder, en vän. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Jag tror att jag skulle gå under på riktigt då.

Men ja. Det är snart jul, och jag har pyntat mitt gran och tänkt på henne. Hängt upp älgen på en av grenarna, mitt på framtill, så att den syns. Och jag förbannar mig själv för att jag förlorat hennes ängel. Vi hade varsin, båda är borta och jag vet inte var de tagit vägen. Det spelar väl egentligen ingen roll och det gör ju ingen skillnad, men jag hade velat ha hennes ängel i granen. Den är ett fint minne från svunna tider då vi tillsammans med bröderna pyntade ständiga julgranar hos moffa, mommo, hemma. Från tider då vi satt tillsammans i soffan och tittade på Kalle Ankas jul och alla andra töntiga TV-program som visas över jul.

Det gör ont. Det gör så förtvivlat djävla ont och jag kan inte skriva mer nu, för det bränner i ögonen på mig och jag vill inte gråta just nu. Det sparar vi till senare, tills jag är ensam och kan få fulgråta utan att skrämma kollegorna.

Jag behövde bara få skriva av mig lite. Ibland tror jag att det hjälper. Ibland tror jag att det gör allt så mycket svårare för mig. Jag vet inte ens. Jag vet bara att jag aldrig slutar älska, sakna, sörja.

Fan också.

Någonting dröjer kvar i vindens fart, solens ljus i strandens grus och i tysta natten

normal_Annaskinersomensol

…och från ingenstans kom i lördags ett minne av Anna och jag berättade för Martin om en dag innan jul för åh så många år sedan som hon och hennes dåvarande grekiske pojkvän var på Gotland och hon och jag gick upp till Östercentrum för att hon skulle köpa cigaretter och jag skulle köpa tablettaskar och jag minns inte direkt vad vi pratade om men det var en bra dag. Det var hon och jag och vi gjorde systerliga grejer ihop. Och direkt efter att jag berättat om minnet för honom så bröt jag ihop totalt, mitt på övergångsstället. Var inte alls beredd på att jag skulle ha en sådan reaktion på att bara berätta om något så oskyldigt. Men förbannelse vad jag saknar sönder mig efter henne. Vad hade jag inte givit för att kunna lyfta luren och ringa henne och snacka lite?

Martin gav mig rådet att göra en scrapbook med mina minnen av henne. Bilder, citat, låtar – allt som är Anna för mig. Och jag tycker att det är en djävligt bra idé. Samla ihop allt och kunna plocka fram det ibland och minnas och sakna och älska och inte vara lika rädd att jag skall glömma bort. För den rädslan finns alltid närvarande: Att jag skall glömma bort att jag har haft en syster som heter Anna. Hennes röst har redan börjat suddas ut i kanterna. Hennes skratt likaså. Hur håller man fast i ljud som försvann för 8 år sedan?

Älsk. Sakn.

Pirater, sprit och en dyster födelsedag

bild-66

Vill bara göra er uppmärksam på att dessa shorts är från Lindex Barnavdelning.

Det är…

  • …Talk Like a Pirate Day! Yarrrr! Playlist hittas här, feel free att lägga till bra piratmusik på den! :)
  • …min systers 34-årsdag! Tänkte tända ett ljus för henne när jag kommer hem från jobb i eftermiddag. Sakn.
  • …torsdag! Tror jag! Sedan vi började spela innebandy på måndagar har hela veckan blivit förvirrad för mig, i vanliga fall är det ju torsdag dagen efter vi har spelat innebandy men nu är det plötsligt tisdag dafuq?

Är tillbaka på jobb idag. Drömde lite konstigt under natten men bortsett från det så har jag sovit gott och kände mig utvilad när jag vaknade. Splendid! Nu lyssnar jag på salt havsmusik, går igenom backlog i mail + chat och fantiserar om frukost (2 timmar kvar men min mage vill ju fyllas NUUUUU).

Känner också att jag önskar att jag drack rom:

pumpkinfacerum3

 

Å andra sidan så hindrade inte mitt icke-drickande av tequila mig från att få fatt i en flaska av Kah Tequila (tack gsson!):

Kah-Tequila-Reposado

Dagens inlägg är alltså sponsrat av vinflaskan som läckte ut i mitt kylskåp. Eh. Srsly, undvik läckande vinflaskor. Kylskåp får en väldigt shifty lukt av vitt vin, tydligen. Ugh.

Nåvälllll. Lägg nu till er på min piratplaylist, bidra med lite låtar och glöm inte att undvika scurvy! Detta gör ni lättast genom att hälla apelsinjuice i er vodka eller lägga en bit citron i er rom. NI KAN TACKA MIG SENARE.

Tjipp och yarrrrr!

Jag slutar aldrig återuppleva den dagen

Fick nyss höra att en kollega från Stream gick bort i cancer i förrgår. Sitter helt slagen, det var totalt oväntat. Jag kände honom knappt, det var väl inte mer än att vi jobbade på samma ställe (och under en viss tid i samma team) men det hindrar inte att jag sörjer.

Och jag har inget skydd mot döden. Inget alls. Det går rakt in i hjärtat. Jag dras direkt tillbaka till nittonde juli 2005. Direkt. ”Det har hänt något hemskt” säger pappa och jag faller mot golvet men han fångar mig. Kommer jag någonsin att klara av att höra de orden?

Så… jag känner mig lite ledsen just nu. Jag är fruktansvärt ledsen för honom och hans familj. Han var ung, FÖR ung. 24 år gammal. Ingen skall dö då. Anna var 25, nästan 26. Alldeles för ung. Och jag drömde om Anna natten till igår och det får mig alltid lite ur balans.

Helvete också.

Vila i frid, T.

WordPress theme: Kippis 1.15