Jag vill ha en egen måne

På något sätt har det gått ett år till. Är det inte fånigt så snabbt tiden springer ibland?
Det är så märkligt att tänka på, när man verkligen TÄNKER på det. 14 år. Vad gör man så länge utan en syster? Vem skall jag prata med när jag inte kan prata med DIG om alla dessa grejer som snurrar i huvudet och som jag vet att du hade haft världens bästa svar på? Fredrik och Ricard är bra, de gör sitt bästa och de är så himla fina och närvarande, men …de är ju inte du. Jag är inte du, heller. Jag tror de känner samma som jag, att du saknas oss och att världen är en tristare plats utan dig. ”Tror”, vafan. Jag VET att de känner samma. De gör vi alla, Anna. Fy fan vad du saknas oss.

Bobby och Sigge har börjat bli så stora! Vilka häftiga små killar detta är — du hade älskat dem! Vilken störtball faster du hade varit, hörru. Kanske lite läskig emellanåt för du kunde vara så  INTENSIV, men när du älskar så hjälp vad du älskar. Varken dina syskon eller syskonbarn skulle ha något att rädas. Ricard och Sanna väntar ju barn nu också, hur häftigt är inte det? Båda dina småbröder har bildat jättefina små familjer. Jag har också en familj, även fast den än så länge ”bara” består av mig och Martin. Med tiden ändras nog det, också.

Insåg tidigare idag att jag har noll koll på när du begravdes. Är det konstigt att jag inte vet? Det var en fruktansvärd dag. Den värsta dagen var ju såklart när du dog (och jag slutar aldrig spela upp scenen då jag fick reda på det, det kommer aldrig att försvinna ur mitt huvud och jag HATAR att jag har alla ljud och dofter och förnimmelser så starkt inpräntade i skallen medan jag har glömt din röst. Hur kan en sekund vara så mycket viktigare än 21 års systerskap? jag fattar inte) men herregud Anna, din begravning. Jag trodde inte att jag skulle klara det. Jag höll på att inte klara det, men starka kärleksfulla händer i mina och jag minns nog det mesta, tror jag. Jag har lite luckor. Det kanske är normalt? Jag vet inte. Jag vet att fikan efteråt var förlösande och väldigt fin. Vi pratade om dig.

Mommo bor på ett hem nu. Det gör mig ledsen. Det skulle ha gjort dig ledsen, också. Jag tror att du hade släppt ALLT och åkt till Gotland i vintras och stannat där, med henne. Du var så himla bra på det sättet, men det finns såklart många dåliga saker med att släppa ALLT och åka iväg, också. Jag vill inte minnas dig för något du inte var. Du var inte perfekt. Det är ingen av oss. Det är ju därför vi älskar varandra, liksom. Du hade så många svarta sidor som var jobbiga att hantera och en av mina största sorger är ju att jag inte orkade hantera, att jag behövde en paus och att du under den pausen …försvann. Det kommer jag aldrig att kunna släppa, och jag känner att jag svek dig. Jag svek dig och jag kan inte förlåta mig själv för det, men jag var tjugo och jag hade inte orken att bära allt det där, åt dig. Jag önskar att jag hade orkat. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, uppamma alla krafter jag hade och burit dig genom stormen för jag älskar dig och jag önskar att du fanns kvar hos oss.

Jag vill inte bli långrandig här. Jag ville bara säga något. Ett litet hej från din lillasyster som älskar dig och som tänker på dig varje dag och saknar dig. Fy FAN vad jag saknar dig. Det sliter och tär och jag vet att det hade gjort dig arg för du vill mig inget illa, du vill mig allt gott i världen, men jag kan inte släppa sorgen heller. Det går inte, hur gärna du än hade velat se mig lycklig.

(du hade tyckt om Martin. Han gör mig lycklig. Du hade älskat att retas med honom och jag tror att ni två hade gaddat ihop er och retats med mig, för att ni älskar mig och för att det hade fått mig att skratta.)

Som alltid; Jag saknar dig. Jag älskar dig. Sov gott.

Jag minns en påsk

Ett minne dök plötsligt upp och jag vet verkligen inte varifrån, men jag kom helt oförhappandes att tänka på en påskafton för cirka tusen år sedan när mommo skulle komma över på middag och pappa hade blåst ägg och fyllt med choklad. Han skulle skoja med mommo, och gav henne ett chokladägg istället för ett riktigt för att luras, och vi ungar tyckte ju att detta var DET BÄSTA NÅGONSIN. Jag minns inte ens om mommo blev lurad, jag kommer bara ihåg hur sjukt uppspelta vi var över DET BÄSTA PRANKET, och att jag var oerhört imponerad av magin i hur man kunde tömma skalet på ägg och liksom …fylla det med choklad. Det var spännande för ett barn.

Det är konstigt att växa upp. Det är konstigt när alla omkring en blir äldre, och man själv är plötsligt vuxen och har en massa ansvar och saker man måste ha koll på som man tidigare aldrig behövt oroa sig över för det har ens föräldrar tagit hand om. Det är märkligt. Livet, alltså. Vilken grej.

Jag saknar Visby. Jag tror inte att jag saknar det Visby som är idag, men jag saknar Visby för femton år sedan. Innan jag flyttade. Jag vill inte tillbaka, jag bara …jag vet inte. Jag saknar nog mest för nostalgins skull. Jag trivs bra där jag är idag. Vi kikar lite efter en större lägenhet att flytta till och just nu är ju Surte absolut en plats där vi båda gärna bor kvar.

Jag saknar Malmö också. Jag saknar dock inte Helsingborg eller Kävlinge. Kanske för att Malmö var *mitt*, efter att jag lämnade Helsingborg och N?

Det är så många saker och människor man tagit för givet som plötsligt försvunnit. Vilka vänner har jag aktivt kvar från tio år sedan? De bra, antar jag. De där båda parter var villiga att jobba på att fortsätta vara vänner. Jag har avslutat så många relationer på vägen, vänskap som inte fungerar när jag är den enda drivande parten i det hela. Jag är med på att att alla inte alltid orkar och man hjälps ju åt där också, men när den andra personen visar noll intresse över att fortsätta vara vänner så öser jag inte mer vatten ur min hink. Någonstans tänker jag att jag har blivit bättre på att rensa bort relationer som tar mer än de ger.

Vad djup jag tydligen blev idag, då. Det är Alla Hjärtans Dag så man borde ju vara pigg och sprudlande och kärleksfull och det ÄR jag såklart det med, men tydligen var bloggen idag en outlet för saker jag lämnat bakom mig. Det fungerar, det med!

Ha en fin dag! <3

Chillz

Hej från söndagschillaren! Eller ja, jag har varit ute och gått två gånger idag men de senaste timmarna har jag betat av ett par videos i min Watch Later på Youtube i ett försök att komma ifatt lite :) Nu har jag, öh, bara 44 videos kvar. Cirka 35-40 av dem är minst 50 minuter långa. Jag behöver nog beta av den listan lite oftare…

I fredags drack jag öl med Anna (nice!), igår var jag inom stan en snabbis och köpte två klänningar på H&M och på kvällen gick vi ner en sväng på Hyttan, idag har jag promenerat. Allt är bra, ändå.

I fredags fick jag också besked att det är bestämt att mommo inte kommer att flytta hem igen. Hon kommer att bli kvar på Korpen tills de har fått en ledig plats på första bästa demensboende och sedan flyttas hon dit. Jag är kluven. För hennes skull, i hennes nuvarande läge, så är detta det absolut bästa som kan hända. Hon kommer att vara omgiven av människor och personal, hon kommer att kunna prata med folk när hon vill och sitta ensam när hon vill, hon kommer att kunna få hjälp med saker. Men …jag kan inte längre åka och hälsa på henne. Jag kan inte sova i världens obekvämaste säng, äta frukost alldeles för tidigt, behöva titta på Dr. Phil och Glamour och gråtskratta med henne åt Galenskaparna och Eurovision. Var passar jag in i bilden, numera? Jag känner mig som en dålig människa som ur en självisk synvinkel är ledsen över detta, för jag VET ju att det är bra för henne. Jag bara …saknar. Älskade kaostant.

Jag skall ta en kvällsmacka och sedan eventuellt dra fram en bok. Jag har visserligen en liten bit kvar i den Lovecraft-seriebok jag fick i julklapp av Toro, men den är så drattans tung så jag vet inte om det är vad jag vill läsa idag. Å andra sidan har jag redan läst alla böcker jag tog med mig hit när jag flyttade in här, så jag vet väl inte riktigt *vad* jag skall läsa i så fall. Egentligen är jag nog mest sugen på att hitta någon riktigt bra creepypasta på Reddit, typ? :D

Jag hoppas att ni har haft en fin helg! Jag är väldigt nöjd med min helg, efter omständigheterna. Nästa helg skall jag bjuda ut Martin på middag, jag är lite pepp på att se ifall det stället jag bokat bord åt oss på är något att ha ;)

Ha det bra!

Tårarna.

Men det handlar ju om mommo, såklart. Det handlar om att hennes minne har gått käpprätt åt helvete, och om sorgen att ha kvar personen men inte personligheten. Jag fattar att jag är sjukt egoistisk i mina tankar kring detta, det hjälper ingen av att folk stör sig och bråkar om det. Låt mig bara få ventilera något som just nu äter upp mig inifrån, k?

Mamma sade att hon snackade med mommo häromdagen, och att mommo dels verkar ha glömt bort vad vi heter. Hon minns dock Anna, men inte att Anna är död. ”Hälsa Anna!” sade hon till mamma under avskedsfasen av samtalet. Sedan räcktes telefonen tillbaka till Curre som var på plats, och mamma hörde mommo förvirrat fråga ”Varför ligger jag här? Har jag ramlat?” och det gör mig så sjukt djävla ont, faktiskt. Jag fick höra om detta i måndags, på nyårsafton, och jag är så fruktansvärt ledsen över hur snabbt det har gått. Hon har förlorat mer och mer av minnet under en tid nu, men i somras var det redan märkbart på ett jobbigt sätt, och nu under hösten har det skett med en hisnande fart.

Folk säger att det har med falltraumat att göra, men det här har ju varit på gång ett tag. Absolut att traumat kan ha påverkat extra mycket nu den senaste veckan, men… Det här kommer inte att bli bättre.

Det blir aldrig mer att kunna åka och hälsa på MOMMO, att sitta i soffan och skratta tills vi gråter åt fåniga TV-program eller folk som sjunger på roliga språk. Någonstans sörjer jag henne som att hon helt fattas, trots att hon fortfarande lever och ligger på lasarettet och inte förstår varför hon är där.

Och som jag säger: jag FATTAR att det är själviskt att jag sörjer vad jag JAG saknar här. Jag fattar att hennes tillvaro är värre, och att jag skall vara glad att hon fortfarande lever. Det ÄR jag! Det är bara så himla tungt att bära att hon liksom lakas ur. Jag vet inte hur jag skall hantera detta, och hur jag enklast kan stödja henne och hjälpa henne genom detta.

Så jag är ledsen. Väldigt, väldigt ledsen. Jag känner mig hjälplös och otillräcklig och hur mycket kärlek jag än vill kasta på henne i hopp om att det skall lösa problemet så kommer det aldrig att räcka.

…sedan vet jag inte ifall hon kanske har det bättre nu när hon tydligen lever i en värld där Anna fortfarande finns. Det måste ju göra henne glad, tänker jag. Hon har sörjt Anna så länge nu, visst tusan förtjänar hon att få känna glädje över att Anna fortfarande finns, i hennes nuvarande verklighet.

Jag vill bara inte att hon glömmer mig. Hon är så sjukt viktig för mig, och jag vill ju liksom fortsätta vara viktig för henne också. Det ÄR jag, det säger hon hela tiden, men vad händer när hon inte längre förstår vem jag är?

…vem är jag då? :(

2019 dårå

Jag borde skriva om varför jag stod utanför puben vid tolvslaget och grät medan himlen lystes upp av fyrverkerier. Jag borde skriva om hur jag knappt drack något igår och därför orkade ta en lång och väldigt välbehövd promenad kring Surtesjön idag. Jag borde skriva någon form av avslut för 2018 och välkommen till 2019. Men jag orkar inte idag. Jag kommer ÅTMINSTONE att prata om tårar vid tolvslaget, för det är så himla aktuellt just nu. Jag har bara ingen lust *idag*.

Gott nytt år! Vad kul att du hittade hit i år också. Jag har ingen aning vad 2019 bär med sig men jag har PLANER. Jag gillar inte nyår, jag gillar inte nyårslöften och jag gillar inte hela grejen med NEW YEAR NEW ME. Däremot gillar jag mål och planer.

Mål:
– komma igång klokt med löpningen igen, träna tre dagar i veckan
– skaffa gymkort i föreningen, det kostar fan ingenting och gud vad jag hade tyckt om att få lyfta lite vikter igen
– göra mig av med kreditskulden jag har efter alla julklappsinköp
– sy nya lajvkläder; en underklänning och en överklänning. Tyget ligger till och med i min kundvagn hos butiken jag vill handla från och väntar! Jag skall bara få svar på varför det INTE GÅR ATT BESTÄLLA.
– äta mindre socker, försöka vara lite mer hälsosam. Överdrivet sockerintag har ingen bra effekt på min kropp, vill hellre må bra.
– fortsätta vara världens finaste par tillsammans med Martin.
– BLOGGA MER.

Det är ett par av mina mål, i alla fall. Det finns fler, mindre definierbara och kanske eventuellt även lite hemliga. Nöj er med den där listan, lol.

Nu skall jag nog stänga av datorn för kvällen (har kikat på cirka hundra youtubevideos i ett försök att korta ner min Watch Later-lista) och läsa lite innan jag skall sova. Imorgon har vi handledarkurs på jobbet så jag skall liksom orka göra mackor och vara trevlig mot folk ;)

Gott nytt år, hörni. Oavsett om man gillar nyårsafton eller inte så tycker jag att det är viktigt att få önska folk ett gott nytt. God jul, också. För er som jag inte sagt det till, eller för er som vill ha ett extra. Ha en fin tisdag, och så vidare :)

Med rymden i ögonen

Köpte lite nytt smink igår så idag är det sjukt seriöst smink som gäller — det är ju ändå fredag! Kort arbetsdag, och efter jobb skall jag träffa mamma och Janne, och Eva!

Jag skall se ifall jag kan ta en bättre selfie om en liten stund, när vi inte har elever i lokalen ;) Inte för att jag öh lär posta den här, men …för egen skull, I guess?

Jag är trött idag. Förkylningen gör mig matt, även fast jag absolut är pigg nog att jobba. Det är dock väldigt skönt att jag slutar om 2,5 timme, det sticker jag inte under stol med!

Det är sagt att mommo skall flyttas från intensiven till rehab idag. Tydligen fick hon en ganska kraftig inre blödning i samband med fallet och har fått en massa extra blod, men bortsett från numera två skruvar i låret så skall hon må bra efter omständigheterna. Hon fick en illa reaktion på morfinet de pumpade henne full av när hon fallit, men får nu annan bedövning hon reagerar bättre på.

Vi kommer att åka dit. Jag vill ju egentligen kasta mig handlöst till Gotland och bara släppa ALLT, men det går ju inte. Jag har ett jobb, och jag kan verkligen inte bara sticka för jag behövs ju här också. Men jag behövs DÄR, och det är det som skär i mig. Jag kommer att försöka få ledigt så att jag kan åka dit ÅTMINSTONE över en helg när hon är hemma sedan, för att hjälpa henne och ta hand om henne, men liksom… fan vad jag inte räcker till. Alls.

Insåg med viss förskräckelse under gårdagen att dels pga förkylningshelvete och dels pga mommo så glömde jag FULLSTÄNDIGT bort Anna i måndags, på julafton. Så himla konstigt? Tände inget ljus, tänkte inte på henne. Det kändes fel, när jag kom på det. Wtf? Hur glömmer man sin syster??

Men ja. Trött. Mycket i huvudet. Allt snurrar. Jag hoppas att jag åtminstone kan få vara frisk över nyår och liksom ORKA FIRA. Jag orkar inte ha en sängliggande högtid till.

IMORGON SKALL JAG STÄDA. Det ser jag fram emot. Jag tycker om att städa. Jag tycker om att reda ordning.

Ha en fin fredag! Jag kanske uppdaterar något senare, annars försöker jag posta imorgon :)

What’s the internal temperature of a Tauntaun? -Lukewarm!

Min jultröja är den snyggaste av alla! Jag fick till och med komplimang av en av eleverna som satt och väntade på sin lektion <3 Gulle!

Det är tisdag och snart har banne mig halva veckan gått igen. Tiden bara rusar, såhär på slutet. Jag ser fram emot nyårsafton med bävan — som bekant (kanske?) så är jag ju verkligen inget fan av nyår. Jag är ett creature of habit och tycker om när saker Stämmer, jag finner det obekvämt när det blir årsbyte och saker ändras. 2019? Mjae. Jag är heller inget fan av hetsen efter ett Bra Firande (fast vi har jättebra planer och det är skönt!) och hela grejen med att man skall lova att förbättras och whatnot. Sådant kan man lika gärna lova den 11/12, eller 3/4 eller när fan som helst, ändå.

Skickade blommor till mommo igår pga Nobeldagen. Borde ringa, men lunchen blev så hetsig då alla åt inne och jag fick ta två andra (privata) samtal så det blir så tight. Jag har ångest över att det är så länge sedan jag ringde, och jag har ångest över att jag varken har tid eller råd att åka och hälsa på henne :( Jag känner mig som Det Sämsta Barnbarnet, för jag vet hur mycket ett samtal betyder för henne. Herregud.

Ikväll har vi tvättid, men inte så mycket som skall tvättas idag och det är skönt. Jag ser fram emot ett framtida boende där vi har egen tvättmaskin och torktumlare, så att man kan tvätta efter behov och hålla tvätthögen på ett minimum.

Jag upptäckte igår att Systembolaget helt och hållet har slutat sälja Bailey’s Mint Chocolate. Whyyyyyyy! Jag ville ju ha till julen! Vi kör nörd/kompisjul den tjugoandra och jag har redan en ”tårta” planerad (kladdkaka med mint) och den Bailey’s hade varit himla bra till, MEN SÅ BLIR DET INTE. Det finns ju andra saker med smak av mint, men Bailey’s hade en så mild och mjuk smak till skillnad från t.ex. Minttuu som är mycket mer IN YOUR FACE med det hela.

Vi får se.

Igår läste jag igenom 12 år gamla blogginlägg och blev lite ledsen över mig själv. Vad dåligt jag mådde då, när jag var 22 år gammal och just flyttat till Kävlinge. Vad mycket skit som pågick. Vad mycket värre saker skulle bli innan det äntligen började bli bra igen. Vad gärna jag hade velat ge mig själv en kram och säga att DET BLIR BRA, stå bara ut lite till!

Erfarenheter hjälper en att växa, men vissa erfarenheter är svårare att ha med sig än andra. Jag är glad över vem och var jag är idag, men det har varit en krokig, snårig och stundtals mörk väg hit. Jag är glad att jag aldrig gick vilse, och de gånger jag kanske gick åt fel håll hamnade jag ändå på rätt plats till slut. Det är en sak att bära med sig.

Livet är ändå bra, hörni.

Ha en fin dag! <3

WordPress theme: Kippis 1.15