Det är jag som är Clark Kent

På väg till jobbet imorse: En krossad änglalampa. Kanske bäst så? Kameran fotar fint, i alla fall. Just nu är jag fortfarande sådär nykär i telefonen och tycker att den är hur bra som helst, om en månad eller fler är man väl inte lika störtförtjust längre, haha. ”Vilka dassiga bilder”

En elev kom in vid halv tolv, betalade ett par lektioner och ställde lite frågor om en kurs han ville gå. Jag sade åt honom att ta det med sin lärare under eftermiddagens lektion då jag inte får boka folk på den här kursen utan lärarens tillstånd. Efter lunch kom han in igen, i tid till sin lektion. Jag sade ”Kom ihåg att fråga läraren nu!” och han stirrade förvirrat på mig och sade till sist ”…var det dig jag pratade med förut?” och det tog fan en stund innan jag fattade att det som förbryllade honom såpass var att jag hade tagit på mig mina glasögon efter lunch.

Så, jag menar… man KAN skratta åt att folk inte ser att Clark Kent och Stålmannen är samma person. Man kan också bli utsatt för just detta. What even..?

Det är fredag, solen skiner för fullt och jag lyssnar på Cat Stevens och myser. Ikväll en öl med Eva. Allt är bra <3

Ägnade rasten åt att snacka hårdrock och visa lite Youtubeklipp (leta rätt på While My Guitar Gently Weeps med bland annat Tom Petty och Prince, ALLTSÅ) och nu börjar jag avrunda dagen lite. Vi stänger om en timme så jag har mina stängningsrutiner att göra :)

Ha en fin kväll!

En kommentar till “Det är jag som är Clark Kent

  1. Man ska inte underskatta små förändringars maktfullkomlighet ? Har haft folk som kommit in och sett mig typ 10 ggr och ba ”Jaha det är du” efter alla de gångerna. Still. Rly?

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: