13

Som ett knytnävsslag i ansiktet insåg jag det först för två dagar sedan; Det är snart den nittonde juli igen. Det är snart ytterligare ett år sedan Anna gick bort. Jag var inte beredd, jag var mitt uppe i sommaren och jobbsök och planer inför veckan och så fick jag syn på kalendern. Blir man någonsin beredd? Kommer det någonsin bara att vara som vilket datum som helst, utan detta begär att få ventilera och reflektera? Jag tror inte det.

Tretton år, alltså. Det är inte klokt. Jag tänker fortfarande på henne i stort sett varje dag. Det är så många situationer där jag kan föreställa mig hennes reaktion, och så många situationer där jag nyfiket undrar över vad hon skulle ha sagt och gjort. På så sätt är hon ju ändå alltid närvarande, även fast jag har glömt bort hennes röst. Man borde spela in och ha kvar rösten efter sina älskade. Borde börja göra små röstinspelningar med kärlekshälsningar och skratt och lämna åt Martin, så att han har något om jag väl försvinner. Vill ha detsamma av honom. Vill inte glömma bort rösten för någon mer, ni vet.

Jag är inne i någon form av period då jag mest bara känner vrede i min saknad. Jag är arg på henne för att hon är borta. Det är småsint och dumt av mig, jag förstår det, men jag är så djävla arg över att det här är hur livet ser ut nu: utan Anna. Det är inte rättvist. Jag fick inte vara med att välja detta, så varför måste jag ta konsekvenserna av det? Jag låter som ett ilsket och felaktigt barn, men vissa känslor ÄR barnsliga. De kanske behöver vara det, jag vet inte. Trots att jag är arg så gör det ju fortfarande så förbannat ont i hjärtat när jag tänker på henne och saknar henne, och saknar henne GÖR jag.

Jag vill väl egentligen säga något smart och vettigt, men jag har bara detta blödande hjärta att erbjuda just nu. Och ilskan, den där fullständigt ovettiga och oförutsägbara ilskan över att hon är död.

Det blir väl inte smartare än såhär, antar jag.

Som alltid:

Jag saknar dig.
Jag älskar dig.
Sov gott, älskade syster.

WordPress theme: Kippis 1.15