Om vänner

Det är grått idag. Dimmigt imorse, nu bara grått. Men det är okej! Just nu är jag vrålpepp på pizza och vin och Torohäng ikväll :D Jag har konstaterat att jag inte har en bästa vän, och ibland känns det tungt – men å andra sidan har jag ju väldigt många RIKTIGT DJÄVLA BRA vänner, så även fast ingen av dem utmärker sig som Den Bästa så är det nog ganska mycket ett förlegat begrepp när man är över 30. Jag kan ibland vara avundsjuk på de som verkligen verkar ha sin Ride-or-die bästa vän som de suttit ihop i höften med i 20 år, men jag tror ändå inte att jag går miste om något. Istället för att lägga all fokus på EN person kan jag ta del av så många fina människors liv, och det är inget fel på vår vänskap ALLS.

Jag har inte en bästis, men jag är väldigt rik med vänner och har inget att vara ledsen över där <3

Klart jag saknar vänner jag har haft men som av olika anledningar inte finns kvar. Shit, jag saknar liksom Hanna som jag var kompis med när jag var 12 och som jag tyvärr inte alls är kompis med längre pga ett dumt gräl vi hade när jag var 13 eller 14 och hon var 12 eller 13. Ändå tänker jag på henne emellanåt. Vi hade KUL ihop.

Jag saknar ibland vänskapen mer än människorna. Kanske är det så det fungerar, ändå? Någonstans kommer man ju till ett vägskäl där jag tar till vänster och den andra till höger, och sedan glider man isär mer och mer. I vissa fall hade jag verkligen velat ha människan tillbaka; i andra fall saknar jag vår vänskap men inser att vi aldrig skulle fungera ihop som vänner idag – vi är för olika. Sistnämnda har jag i skrivande stund minst två personer i åtanke när jag skriver. Det finns nog fler. Gemensam nämnare är jag, så kanske är det jag som ändrats för mycket – eller för lite?

Men det är en naturlig del av livet. Vänner kommer och går. Jag öppnar glatt upp för nya bekantskaper och får ibland avsluta något som har varit en fin relation men som inte längre tillför glädje i mitt liv. Jag har lärt mig att vänskap som blir infekterad snabbt förgiftar och förtär, och det är inte värt det. Det är värt det om man kan ta sig förbi det, om båda investerar och kämpar för att få det att fungera. När det känns som att man är den enda som ger och att den andra bara tar så är det inte gångbart. Och detta är ju bara MIN sida – jag slår vad om att det i flera fall känts precis likadant för den andra personen; ett ensidigt förhållande där man själv drainas allt mer och inte känner att man deltar på jämlika villkor.

Jag är 33. Jag har lärt mig att se vilka jag vill och skall lägga tid på, och vilka som nog fungerar bättre utan min inblandning – för bådas skull. Mest för min egen skull: Allt detta är såklart väldigt egoistiskt. Vänner jag har kvar och klappar på är vänner jag personligen får ut något av att umgås med; glada skratt, fina minnen, något att se fram emot. Jag hoppas att jag ger dem detsamma, att jag återgäldar. Jag vill inte vara en vänskapsvampyr; jag vill att båda parter skall ha samma stöd och kärlek från varandra.

Toro är en sådan där BRA människa. Jag är glad att vi blev vänner :) Vi har kul ihop, och jag ser fram emot att hänga ikväll :D

Det, öh, var allt. Hepp!

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: