För 10 år sedan

Sorterar gamla blogginlägg mellan varven. Och då menar jag GAMLA. Inlägg från 2007. Ögnar igenom den lite här och var, och drabbas väl av en hel del olika insikter. Saknar mitt gamla jag, saknar INTE mitt gamla jag, saknar när livet låg som ett äventyr framför mina fötter men saknar inte otrygghet och brist på pengar, energi och stabilitet. Hade aldrig velat byta. Kanske räcker det ändå att jag en gång i tiden var det där vilda, galna och dryga och idag är detta lugna, balanserade och trevliga? (jag är fortfarande dryg – no worries!)

Så många andra vänner jag hade då! En del finns kvar. En del har bytts ut, sådär som sker när man lever på varsitt håll med egna intressen och man plötsligt utan att man knappt märker det växer isär. Saknad över det vi HADE men ingen direkt vilja att återknyta idag, för vi är för olika. En del försök har gjorts tidigare och jag tror stenhårt att det var meningen att vi inte längre skulle vara ett ”vi”. Någonstans blir de flesta ”vi” ett ”var och en” och det är oftast bäst så.

Jag är också lite störd över att cirka ALLA rubriker på mina gamla inlägg är låttexter. Det känns så sjukt fånigt såhär i efterhand? Jag brukade även feta alla namn, både på personer och platser och böcker. Ni ser ju själva hur dumt det ser ut?? :D

Ibland kan jag önska att jag var 23 igen. Sedan råkar jag läsa min gamla blogg och så försvinner den önskan direkt, haha. Vilken ångest allt var, ändå. Jag menar – visst, livet idag är också en ångest. Det är mycket dumheter, saker att reda ut, strul och osäkerheter, men det är också tusen gånger tryggare, stabilare och bättre. Jag har pengar, jag har bättre vänner, jag har det jag behöver. Jag har både mer och mindre kontakt med min familj, men sådant händer också. Jag vet också att de FINNS där, och när vi väl ses är allt så himla fint.

Det var väldigt mycket tramsinlägg förr i tiden. Men jag bloggade på blogg.se och det kändes inte som en särskilt seriös plats, så det var okej att tramsa. Varje post hamnade ju också på startsidan en kort stund och drog in nya läsare. En del stannade. En del hälsade. En del blev vänner. En del finns kvar än idag <3 Idag postas ju allt till sociala medier och jag vill ju inte spamma sönder er :D

17 inlägg om dagen ÄR mycket, i synnerhet när det plötsligt spottas ut tre inlägg på en timme, eller två inlägg med fem minuter emellan. Jag försöker fokusera på ett eller KANSKE två inlägg om dagen nuförtiden (tre igår dock, lol!) (KANSKE tre idag ifall jag får för mig att blogga efter kvällens löppass ;)) och det känns mer lagom. En gång i tiden var jag avhängig av bloggen för det sociala utbytet; idag har jag twitter, tumblr, instagram, facebook och fan vet vad. Vi kommunicerar inte längre via bloggkommentarerna :D

Bara en reflektion. Jag är glad att jag har bloggat i över 10 år. Det finns många minnen bland allt detta trams och excessive postande. Jag vill fortsätta att ha dem kvar. Och vissa inlägg får mig att skratta rakt ut – andra ger mig en liten klump av oro i magen. Det är så det skall vara. Balans.

Men språket ändras ju, det gör det. Jag skriver inte alls på samma sätt idag som för 10 år sedan – fan, jag kan tycka att jag skrev helt annorlunda bara för ett år sedan?! Det är inte nödvändigtvis en bra grej – ibland tycker jag att jag tappar en del av det språkbruk som var ”jag”. Å andra sidan är det ju också en utveckling och en produkt av sin tid. Jag är väl olika personer beroende på när, var och hur jag är. Kanske.

MEN MEN. Jag skall sluta pladdra nu (och återgå till att fixa inlägg mellan varven jobbet tillåter)

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: