Veni, vidi, vici

Skall vi snacka lite om det här nu, då? :)

Att springa ett halvmaraton. Jag har redan tjatat mig blå över hur det är en oerhörd grej för mig som kommer från en djävligt kass bakgrund vad gäller att ta hand om min kropp. Jag har pratat gång efter annan om hur jag i skolan inte ens kunde spänna en armmuskel utan att hela jag vibrerade av ansträngning, om hur jag fick flåsa tungt i tio minuter med blixtrande ögon ifall jag sprang 50 meter för att hinna med tåget. Jag har delat med mig av min väg från att börja springa när allt sög och hur jag långsamt blivit bättre, bättre. Lite snabbare. Springa lite längre. Och hur jag sprang en mil av misstag, en tidig sommarsöndag. Hur jag sedan anmälde mig till Midnattsloppet trots att det inte ens funnits på kartan tidigare. Hur jag sedan dess sprungit tre midnattslopp till, varav två var förra året. Och hur jag med hjärtat i halsen anmälde mig till Göteborgsvarvet när anmälan öppnade förra året.

Jag har tränat. Jag har tjatat och tjatat om all träning som begåtts under året. Det är ett under att jag fortfarande har läsare kvar, men jag antar att ni äter de smulor av inlägg som INTE handlar om att jag varit ute och sprungit. Eller så tycker ni faktiskt att det är roligt att hänga med på hur det går för mig med saker, vem vet :)

Och i lördags var det dags. Det har ju inte undgått någon, jag har målat himlen med Göteborgsvarvet i ett år men i synnerhet nu de sista dagarna fram tills loppet. Jag tänker inte ens be om ursäkt, det finns ingen anledning för mig att skämmas eller känna mig dum på min egen blogg över något som är så viktigt för mig :P

Jag såg när eliten sprang förbi 20-kilometerssträcket innan det var dags för mig att gå till startområdet. Det är helt GALET att det finns folk som kan springa 21km på en timme?? Wow. Inte ett UNS fett på deras kroppar. De var muskler och ben och vilja. Jag har efter att ha sett de bilder som togs på mig under loppet insett att jag är fett och irritation, haha. Jag har sådant SJUKT resting bitch face när jag springer, samtidigt som jag är formad som en potatis. Himla spännande. Min kropp ser INTE i närheten ut på kort som den gör i spegeln. Jag vet inte ens vilket jag skall tro på. Hur ser jag ut? Vem vet. Som en potatis med ben, tydligen.

Loppet var …en upplevelse. En resa genom mig, ändå. Man måste hitta krafter man inte tror att man har, leta djupt. Så djävla hippiesnack detta, haha. Men ni vet, när man är på kilometer 12 och man börjat få blåsor under fötterna och ALLA leder värker satan (fotleder, knän, höfter) så är man inte så djävla häftig ändå. På kilometer 16 konstaterade jag att varje steg jag tar nu är nytt rekord, nytt rekord, nytt rekord. Kilometer 17 var bara att bita ihop och fucking DO IT, jag vill ha min medalj. 18, 19, jag minns inte ens. Allt gjorde ont. Jag ville gråta. Jag var så TRÖTT. Så oerhört djävla TRÖTT. Kilometer 20, en kilometer kvar. Jag fick på låten jag ville gå i mål till (byggde en ny playlist och avslutade med målgångslåten x3 to make sure) och allt kändes så överväldigande. Trötthet, smärta, hur oerhört stort det är att jag strax går i mål efter 21 kilometer. Det finns bilder från detta. Från sista kilometern. På mitt ansikte som är döden, men det är för att jag fokuserar MINST lika mycket på att inte börja gråta som på att springa färdigt. Jag SVÄR fan på att sista kilometern var TVÅ kilometer!?

Över mållinjen, börja gå istället. Stappla. Jag har så ONT. Det finns ingen ork kvar i kroppen, jag har sprungit slut på varenda liten energimolekyl jag äger. Får min medalj och en banan. Ställer mig still två sekunder. Kan knappt röra mig efteråt. Stapplar för att möta Martin och Alex, och Martin tvingar mig att äta min banan som jag vägrat röra för jag ORKAR INTE ÄTA. Äter bananen, blir mänsklig igen. Kejrå. Du har väl rätt, mutter mutter.

Firade med pizza och blev sedan matad med mojitos av Martin. Tog en timmes dusch däremellan. Bra dusch. Bra känsla av att få vara REN och VARM.

Bra saker:
Duscharna längs banan. Vädret! Vi hade mulet och lagom varmt, precis perfekt för ett halvmaraton! Att jag tog mig upp för alla backar. Att jag inte GAV UPP trots att världen var smärta och djävelskap. Pizzan efteråt. Svampen man fick vid svampstationen! Att andningen fungerade perfekt fram tills sista kilometern när jag nästan grät och började hulkandas och nästan hyperventilera. Vattenflaskan jag bar med mig de första 10 kilometerna. Min playlist! Målgångslåten. Stödet från Martin <3 Stödet från publiken! Min fina medalj. Att jag trots att jag hatade det älskade det och vill göra det igen nästa år. Att min tid var HELT OKEJ ÄNDÅ (2:45:09) Vattenstationerna. Smaken av vatten när munnen är eld och öken <3 <3 <3 Mojitos.

Jag skall inte tjata mer om Göteborgsvarvet nu på ett tag. Jag kommer eventuellt att skriva ytterligare ett inlägg under dagen, om hur djävla dåligt Nettbuss har blivit och varför jag aldrig mer kommer att åka med dem, trots att deras bussar är bekväma.

Men ja. Det var vad jag hade att säga om att springa 21 kilometer :))

WordPress theme: Kippis 1.15